En nyskriven pjäs om Macchiarini-skandalen väcker höga förväntningar. Urpremiär och stämningen är hög i den fullsatta salongen. Helt rätt av Östgötateatern att väva in dagsaktuellt material med klassiker.
Komedi utlovas. Allt går att skämta om. Det visste Shakespeare, Molière och Dario Fo. Men stoffet om plastkirurgen Paolo Macchiarini, maktintrigerna i den akademiska forskningsvärlden och politiken är ju minst sagt tungt och komplext. Hur ska pjäsförfattaren och journalisten Ylva Lööf hantera detta? Hur ska regissör och ensemble ge gestaltande liv åt händelseförloppen?
Valet föll på att sätta ljuset på en dysfunktionell familj och dess trassliga relationer. Under hela den två timmar långa föreställningen finns vi hemma hos rektorn för Kungliga medicinska institutet. Fru, svärmor, svåger samt ytterligare några figurer.
Formgreppet hade kunnat fungera utmärkt. Men icke. Familjens interna problem med alltför många sidospår äter nästan upp själva huvudspåret med orsakerna bakom skandalen. Det blir spretigt, disparat och förvirrande ofokuserat. Textmanuset handlar om allt möjligt annat som inte är relevant och drivande för sammanhanget.
Ensemble och regissör sliter med texten. Privatpsykologi, akademiskt baktunga substantiveringar och samhällsproblem ska bakas ihop i ett flöde. Första akten blir dessutom närmast tjatig, hetsig och skrikig med överspel. Andra akten är bättre. Visst, vi fattar läget. Det är strukturproblem i universitetsvärlden och departement som ligger bakom. Inte enbart en charmerande och duperande bluffkirurg. Mytomaner behöver rätt kontext för att kunna fungera.
Grävande journalistik blir alltmer angelägen i dessa tider av falska nyheter. Men det är självklart inte givet att goda journalister automatiskt skriver bra scenmanus. Hela stoffet blir för baktungt och ibland krystat ohanterligt. Absurda inslag med psalmsånger hjälper inte upp.
Jodå, det skrattas en del i salongen. Ibland blir det dråpligt med roliga poänger. Den sanningssägande och barska svärmodern avfyrar ett flertal pigga giftpilar. Det är förresten hon som blandar ihop liknelser och kända ordstäv. Räv och björn byter plats och blev själva titeln: ”Stark som en räv”. Kanske symboliskt för de många glapp som uppstår i medvetandet. Syftar det måhända på att Macchiarini var listig som en räv? En sådan smyger omkring ordlös på scenen.
Sammanfattningsvis ett angeläget och ambitiöst projekt som inte riktigt hälldes i rätt gjutform. Det blev för mycket överspill och brist på koncentration.