Teater
Stortorget
Manus och regi: Guillermo Calderón.
Medverkande: Danilo Bejarano, Pamela Cortes Bruna, Bianca Cruzeiro, Fransisco Sobrado.
Hörsalen. Riksteatern Norrköping. Turnépremiär. Spelas på Sagateatern i Linköping 15/2.
70-talet var de politiska rörelsernas tid. Militärkupperna i Latinamerika var händelser som satte spår. Vi tog emot många flyktingar från Chile, med engagemang och generositet.
Socialdemokratisk utrikespolitik, präglad av Olof Palme, hade band till den tidigare regimen i Chile. Många där såg vårt land som förebild och de hjälptes att fly. Liksom den svenske ambassadören Harald Edelstam, blev Palme blev något av en helgonfigur bland chilenare. Kanske också en martyr, med mordet som förändrade Sverige.
Pjäsen "Stortorget" anspelar på dessa historiska band, som tillbakablick och kanske spår av en oskuld eller naivitet. Solidaritetens och jämlikhetens ideal, var det bara en illusion?
Här finns också känslor av skam eller skuld; Hur har vi hamnat där vi är nu? Förstår vi vad som händer i Chile idag? En ny revolution har ägt rum, men var landar den? Spelet väcker frågor men ger få svar.
Det startar även här i ett brutalt uppvaknande. En man liggande på gatan sönderslagen. Situationen är kaotisk, obegriplig. Men vi är i nutid. Svenska ungdomar som festat. Droger spelar roll i händelseförloppet; Är det mest en kemisk påverkan eller sker det faktiskt en mental förändring?
Stilen i "Stortorget" är på satirens nivå. Ur ett klassiskt teaterperspektiv är vi här i den befriande leken och ventilen, efter tragedierna. Men som bild av vår tid, kan det förstås också uppfattas som en verklighetsflykt. Vi har stängt av eller glömt, det viktigaste.
De agerande tillhör den problematiska andra generationen: Kluvenhet, oklar identitet. Föräldrars kamp, lidande och ideal som inte går att skaka av sig. Men det krockar hårt med konsumtionssamhällets grälla färger och mediekulturens ytliga förväntan.
Med manus och regi av en internationell berömdhet som Guillermo Calderón är Stortorget en premiär med utropstecken! Calderón har ofta skrattspegeln och absurditeten som medel för att lyfta fram allvaret eller vemodet under ytan.
Men tunga namn väcker också förväntningar som grusas något. Regin är inte konsekvent och scenerier är röriga. Gestalterna blir inte helt trovärdiga och griper inte tag.
Det spelas över och bilden av vår svenska nutid stannar i det förvirrade festandet. Är rädslan för djup och allvar vår tids signum?
