Östgötateatern
Regi: Ylva Julén
Manus: Johan Huldt och Ylva Julén
Medverkande: Maria Granhagen, Jesper Barkselius, Gabriela Diia, Peter Sundberg, Ali Sahimpor, Sven Angleflod, Eva Millberg, Karin Oscarsson, Luiza Stanescu, Christian Zell, Magdalena Ezhaya, Leo Sundberg, Alva Turdén.
Stora teatern i Linköping, 5/2–12/3 2016
Ett ambitiöst och vällovligt projekt om romer och tiggarnas liv. Socialt angeläget men den långa föreställningen blir alltför spretig. För många historier berättas. Iscensättningen drunknar i det stora dokumentära materialet och man ser inte skogen för träden. Socialrealistiskt nertyngt. För mycket av allt skämmer allt.
Varje enskild scen är i och för sig bra. Och skådespelarna gör ett gediget arbete över lag, även om vissa överspel sker ibland. Ett mera koncentrerat manus hade varit önskvärt. Fokus på färre individer och på den egentligen historien om ”Bröllopsresan”. Dramaturgin blir lidande liksom bristen på förtätning. Som Voltaire skrev på 1700-talet: ”Konsten att tråka ut är att säga allt”.
Varför ska man ha tolk på scenen som berättare? Kanske beror det på att pjäsen vill vara pedagogisk och tydlig. Men just detta är en stor brist. Det blir lite förnumstigt här och var. Vi går ju inte på teater för att undervisas skolmässigt, utan att få upplevelser, insikter och känslor som ligger utöver det vanliga. Att helst få syn på något vi inte visste tidigare, kanske bara anat. Här slås många öppna dörrar in.
Hela tillståndet i dagens Europa är ju oerhört tragiskt, sorgligt och dramatiskt. Detta vet vi, men teatern skulle kunna slipa fram eller skruva till scener som överraskar. Även elände kan berättas med humor. Det visste Shakespeare, Gorkij, Brecht, Ionesco och Beckett. En av de få roliga figurerna är faktiskt Peter Sundbergs gestaltning av socialförvaltningens handläggare. Här finns en fyndig satir och drift med byråkraten som är uppiggande.
En annan träffsäker scen är parodin på Arbetsförmedlingen. Köbildning, receptionsklocka och välbehövliga sparkar mot stelbent svenskt regelverk. Migranterna hamnar i ett hopplöst Moment 22. Det hade varit önskvärt men ännu flera av sådana lite absurda gestaltningar. Befriande som kontrast till det stundtals sega och omständliga berättartempot i den drygt tre timmar långa föreställningen.
Några sprittande injiceringar hade varit skönt från till exe,pel Emir Kusturicas oförglömliga filmer: ”Svart katt, vit katt”, ”Zigenarnas tid” och ”Underground”. Hett virvlande galet tempo furioso om romers liv. Mera klippteknik alltså. Men Östgötateatern har alltför skickliga scenografer, verkstäder och rekvisitörer. Det blir därför ofta lite baktungt med alla prylar som ska släpas in och ut mellan olika scenbyten. Mer prioritering på ”rent spel”, där dialogerna, konflikterna och de mänskliga gestaltningarna får ta tid och plats.
En stor eloge måste ändå ges som helhet till teatern och hela ensemblen för den imponerande satsningen som man gör om detta aktuella tema med tiggare och migranter. En egen originalproduktion är i sig berömvärd.