Musiksaga
Idé & manus: Monica Forsberg
Regi: Håkan Bäck
Medverkande: Tony Vepsä, Disa Bäck, Tina Holmgren, Joakim Gustavsson, Johan Furuhjelm, Beata Holmlid, Jimmy Uller, Lasse Andersson
Musikarr: Mats Sundin
Nya Folkparksteatern, Gamla Linköping
Premiär 22 maj 2016
Full rulle i Svingelskogen med massor av bus, svängig sång och musik. Här finns alla karakteristiska djur som Smartur Räv, Långhoppa Hare, Vimsiga Julle, Gnutte Grävling, Kirre-Kurre Ekorre, Mårre Mård och Isak Isbjörn.
Det är mycket rörelse, dans, musik och ljud i granskogen. Den fullmatade scenografin och alla roliga scendräkter gör att det finns mycket att titta på och uppleva.
Det är tur, för ibland är det lätt att tappa tråden kring vad som är själva huvudberättelsen. En del sidospår kanske medvetet läggs ut. Storyn går i alla fall ut på ”ett bus för mycket”.
Tjocke Gnutte Grävling vill alltid brista ut i höga brösttoner à la opera, vilket det andra har tröttnat på. De övriga ligger mera åt pop- och rockhållet. Lite mobbad blir han allt. Till slut hittar man på fiffiga botemedel och Gnutte blir tröstad och glad igen.
Tempot är högt och instuderingarna sitter fint. Alla kan sina roller och sånger. Bra ös och friktionsfria scenväxlingar. Möjligen är ljudnivån lite väl hög, vilket är enkelt att justera. Men det kan också hänga ihop med själva dramaturgin som ligger på intensiv och lite skrikigt hög nivå mest hela tiden.
Man skulle kunna önska sig lite mer kontraster i form av smygande, viskande tystnader, laddade pauseringar. Då skulle skillnaderna till de energitäta och höga numren upplevas ännu starkare.
Å andra sidan är det en positiv upplevelse att se hur samspelt hela ensemblen är. Det är ju svårare att agera i ett konsekvent snabbt och högvarvigt tempo. Spel-humöret är på topp och det smittar av sig ute i publiken som uppmanas att klappa händerna och delta på olika sätt.
Som helhet är ”Svingelskogen” en brokigt mustig föreställning, lite skönt galen och snällt anarkistisk. Också en hyllning till naturen, djuren och skogen som hem och skydd i ekologisk anda – tack och lov utan pekpinnar. En svensk Djungelbok om man så vill.
En extra bonuspoäng är ju att man själv som vuxen, som förälder med barn och barnbarn har roligt och allt annat än tråkigt. Ingen risk att man tittar på klockan under den timme som musiksagan pågår. Minsann inte lätt att lyckas med det konststycket, alltså en intressant show för hela familjen, stora som små.