Spelas 30/6 samt 1–3/7
Ett gemytligt folklustspel i två akter som utspelar sig 1957. En mystisk man i kostym stiger av tåget i Grebo. Precis som i filmen med Spencer Tracy från 1955 ses han inte med blida ögon. Kanske något av Jantelagens missunnsamhet. Men här är det komedi på originalspråket östgötska. Och i övrigt spökar inga större likheter med filmen.
Mannen från tåget får i stället något av en biroll. Fokus ligger mera på bybornas egna intriger och göromål. En hel del kärleksbestyr, otrohet, hembränning, mutor, tjuvfiske och annat som känns igen från fjolårets succé ”Smuggelsprit och hallonsaft”. Fast den var nog ännu roligare med sin burleska, amoraliska och vilda folkhumor. Men manus är som alltid finurligt av den kreative Dick Zeiljon.
Nu är det 1957, året då Sovjet sände upp Sputnik 1 och Elvis sjöng ”Jailhouse Rock”. Åldern för spritinköp på bolaget i Sverige höjdes från 18 till 21 år. Vi får många tidsstämningar via radions bandade uppspelningar av musik och Tiotusenkronorsfrågan.
Centrum för händelseförloppen är järnvägsstationen med biljettlucka, café och telefonväxel. Här samlas byborna och ventilerar både åsikter och spaningar. Ränksmideri, handgemäng och erotiska flirter ger must och kropp åt skådespelet. Då och då dyker den mystiske nykomlingen upp med sitt anteckningsblock och sin kamera. Vem är han? Vad vill han?
Mannen från tåget spelas stilsäkert och övertygande med pondus av Åke Lindgren. Bland övriga övertygande rollinnehavare bör nämnas Kerstin Bergström, Marie Sjöberg, Johan Millving, Sanna Häger och Katharina Rahm.
Folklig teater lämpar sig bra för komedi. Bondgubbar i storstövlar och pilska damer i blommiga klänningar är ofta fyndiga och tacksamma karaktärer att gestalta. Det är som att själva överspelet hör till och ger extra poänger. Vissa eftersläpningar i tempo och brister i täthet förstärker snarare bilden av livet på landsbygden förr i tiden. Det var ju lite ”bonnigt” och långsamt innan vår egen tidsstress högg oss i nacken. Den östgötska dialekten lämpar sig ju också bäst för värdig tidsfördröjning.
Det är charmigt, bondkomiskt och toklustigt samtidigt som rollfigurerna ges visst utrymme åt motsägelser och mångtydigheter i människoskildringarna, vilket är positivt. Entydiga pappfigurer är ju alltid tråkiga. Men här möter vi riktiga människor som får innehålla ganska komplexa sidor. Man gör det man inte borde göra. De tänker sånt som de inte borde tänka. Brister och motsägelser gör människor levande samtidigt som det ger stoff till komiska dubbeltydigheter.