Av: Ingmar Bergman
Regi: Pontus Plaenge
I rollerna: Stina von Sydow, Ashkan Ghods
Scenografi: Anna Sigurdsdotter
Ung scen/öst, Linköping
25 maj
Mina tankar går till en boxningsmatch. Två skådespelare ska gå några ronder, kommer in som kombattanter i vita badrockar. Stämningen är ledig och avspänd. En stillsam förväntan, som en uppladdning, ett förspel.
Snart sätter det igång; relationsdramat där två människor snärjer och sargar varandra. Där den behagliga vardagen och vällevnaden plötsligt bryts av eller vänds ut och in, nästan till oigenkännlighet.
Pontus Plaenges urval och tolkning tar fasta på denna kamp. En kamp om dominansen i hemmet och familjen. Ett test på tillit och förtroende. En kraftmätning där rädslan underminerar och där ärlighet vinner i längden.
Ingmar Bergman ville med detta skapa ett spel för en bred publik. Tilltalet är rakt på. Intrigen nästan banal. Karaktärerna är förenklade, tydliga men grundare än i många av hans filmer.
Stoffet är svensk medelklass vardag. Bergman påstår sig inte tagit in något självbiografiskt, men det är svårt att inte associera en del av Johans beteende som en skärskådan av situationer som Bergman själv säkert agerat ut i.
Att bearbeta en tv-serie i 6 delar till 2 timmar teaterpjäs innebär att skala bort och renodla. Risken är förstås att det blir mer förenklat eller stereotypt. Det finns tendenser till det här, vad gäller just konflikten mellan de två.
Men samtidigt lyckas man bra med att levandegöra och gestalta rollerna på ett trovärdigt och nyanserat sätt. Både Marianne och Johan framstår som bräckliga, motsägelsefulla och därför ganska mänskliga.
Bra är också balansen mellan humor och allvar. Jämfört med en tidigare uppsättning av dramat i vår (på Sagatetatern), är denna tolkning tyngre och mer drabbande, mer i linje med originalet, även med dråpliga repliker som leder till befriande skratt.
Scenlösningen är stiliserat enkel. Effektiv och snygg med en roterande säng och vägg. Vi befinner för det mesta i hjärtat av hemmet: sängkammaren. Attribut och kläder tar fast på tidsperioden, 1970-tal, vilket ibland förstärker det komiska i onödan. Jag skulle nog föredragit att ha det yttre mer tidlöst.
En intressant tidsdimension blir däremot musiken. Med korta avsnitt ur Bachs Matteuspassionen binds de korta scenerna samman, samtidigt som det öppnar känslodjup både åt det tragiska och ljusare hållet. Bergman skulle ha gillat det.
Efter ett alltför utdraget slagsmål avslutas så spelet på liknande sätt som början; i en avtoning eller efterspel. Matchen är slut, men vem har segrat?