Medverkande: David Fukamachi Regnfors, Fredrik Gunnarson, Anders Hambraeus, Åsa Persson, Jonas Sjöqvist
Regi: Sofia Jupither
Manus: Gianina Cârbunariu
Scenografi: Elend Birkeland
Produktion: Jupither Josephsson Theatre Company i samarbete med Riksteatern m fl.
Karil
26 april
Utgångspunkten är en tiger som rymmer från ett Zoo. Miljön är en europeisk stad någonstans. På ytan verkar staden välmående och fläckfri. Tigern är främlingen, den andre, den som ställer ordningen på ända.
Stadens innevånare, både djur och människor, får framträda med sina berättelser som vittnen. Banktjänstemän, uteliggare, lärare, poliser, en pensionär m.fl. I en vilt rolig scen gestaltas en struntviktig duva, en kraxig kråka och en timid gråsparv. Varefter den fiktiva dokumentären, ”mokumentären”, fortskrider blir det alltmer absurt och skruvat galet. Pjäsen är faktiskt större än sitt eget innehåll. Den bär på en rikedom av mångbottnade tolkningar, fler än enbart en pjäs om flyktingar, migranter och rädsla för främlingar.
Helst vill jag infoga ”Tigern” i en europeisk tradition med den absurda teatern. Pjäsens författare, den unga Gianina Cârbunariu (född 1977) är från Rumänien. Från samma land kom också Eugène Ionesco (1909-1994), en av det absurda dramats stora författare. Han skrev t.ex. ”Noshörningen” och ”Den skalliga primadonnan”. Tillsammans med Samuel Beckett och Jean Genet blev Ionesco nyskapande i efterkrigstidens Europa. Världen är ändå galen, lika bra att ta ut svängarna, tycks de ha velat säga.
Vanlig enkel budskapsteater kan bli tråkig. Men här är skådespel och iscensättningar så långt drivna i sitt fantasteri över svart botten att det blir både humoristiskt och eftertänksamt. Ibland kommer man att tänka på frihet och ofrihet, demokrati och diktatur. Den rumänske diktatorn Ceausescu nämns faktiskt vid namn. Människornas ofrihet i den lilla staden, innestängda i klassgränser och fördomar, är lika ofria som djuren på Zoo.
Bakgrundsfonden är träffsäkert gjord som brunmurrig fanérimitation à la stora akustikplattor, påminnande om gammal östeuropeiska kommunistdesign. Lika trist och fyrkantig är stadens dominerande skikt, trots att de vill ge sken av att deras stad är förnäm och välkomnande.
Skratt och allvar präglar föreställningen. Skådespelarna är erfarna och kan sitt jobb med självklar säkerhet. De överdriver medvetet ibland och håller tillbaka när dramaturgin kräver strama tyglar. Vi känner igen dem från ett flertal filmer och teateruppsättningar. Regissören Sofia Jupither och Göteborgs Folkteaters förra chef Ulrika Josephsson har handplockat ensemblen, som ska turnéspela både i Norden och Europa. Ett underbart proffsigt kompani som verkar ha kul tillsammans och vi med dem. Applåderna blev långa och generösa efter slutscenen på Sagateatern.