En tokrolig fars med fart

Betyg 3: Moster Lotta – familjens skräck

Vet hut! Moster Lotta (Birgitta Wigforss) läxar upp släktingen Theodor (Ola Kagebeck).

Vet hut! Moster Lotta (Birgitta Wigforss) läxar upp släktingen Theodor (Ola Kagebeck).

Foto: Christer Fällman

Teaterrecension2016-07-28 09:56
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Regi: Birgitta Wigforss

Manus: Gideon Wahlberg

Medverkande: Birgitta Wigforss, Christer Gustafsson, Åsa Dahl, Ola Kagebeck, Josephine Holmström, Matthias Lassi, Marion Caesar, Marie Kaliff

Spelplats: Oxhagens loge, Kolstad, Mjölby

Spelas till 14/8

Tiden är 1930-tal med pilsnerfilmer och musikfarser. En av dem som spottade ur sig manus och folkliga komedier var Gideon Wahlberg. Han skrev också texter och melodier till Ernst Rolfs revyer. En av Wahlbergs mest kända är förstås ”Söderkåkar” från 1932.

Men Moster Lotta är inte dålig hon heller. Ett barskt fruntimmer med karaktär och skinn på näsan. Lite extra roligt är det i dag att en sådan rollfigur får ta stor plats på scen. Så politiskt inkorrekt, icke-PK, som det bara kan bli i jämställdhetens Svea rike. Rollen spelas praktfullt och med bravur av teaterveteranen Birgitta Wigforss, som är Mjölbys teaterdrottning alla kategorier.

På klassiskt dramaturgiskt sätt omtalas huvudpersonen långt innan hon intar scenen. Med darr på rösten av övriga i släkten beskrivs Moster Lotta som en fasa för envar. Inför en släktträff med jubileum och dubbelbröllop hoppas alla att hon inte ska dyka upp. Rykten går. Men icke. Högnäst, ilsken och rapp i käften gör Moster Lotta en kraftfull entré, svartklädd och auktoritativ.

Hon är ett förmöget fruntimmer på många sätt. Med förkärlek citerar hon sin saliga äkta make med orden: ”Knip käft och se likgiltig ut!” Språket är över huvud taget viktigt i sammanhanget. Madam Wigforss bjuder oss på många underbara underskruvar när hon lägger till egna anakronismer till manuset som till exempel att en mogen kvinnas former kräver gps för att följas. Samtida begrepp som ”coola ner” sammankopplas med det äldre ”kolavippen”.

Under premiärkvällens nära två timmars speltid sitter det flesta repliker överraskande bra. Och när glömskan slår till ropar man på understöd bakifrån scenografins djupa dunkel. ”Finns det någon sufflös här?” Ett mummel hörs och Moster Lotta hojtar till ännu högre: ”Va´ säger hon?” Den kreativa improvisationen blir så himla roligt, ett spel i spel – något som inträffar vid ett antal tillfällen. Inga sorger vilar här i onödan.

Även de många sångnumren med fria texttolkningar fungerar för det mesta, ibland inte. När till exempel Kalle Sladdbrorsan säger att vi måste ha lite kul med mera sång, då tappar musikteknikern sitt påslag, men Kalle är snabb och menande: ”eller?” Musik på och numret tar fart.

Den här folkliga musikfarsen och förväxlingskomedin med amatörteaterns alla finesser spelas med förvånansvärt högt tempo och många fyndiga poänger med skratt och applåder som följd. Spelglädjen och lusten tar hem åtskilliga segrar på Oxhagalogens enkla tiljor.

Författaren

Gideon Wahlberg (1890–1948), Stockholm. var manusförfattare, teaterledare, skådespelare, kompositör mm. Han scendebuterade som 15-åring. Under åren 1918-1931 var han chef för Arbisteatern i Norrköping samt 1933-34. Han skrev ett 25-tal lustspel, flera av dem filmades eller blev TV-serier.

Läs mer om