14/9
Den patriarkala strukturen, könsmaktsordningen och kvinnoförtrycket häcklas i den här föreställningen med en blandning av ilska och munterhet. Humor i förändringens tjänst. Det är inte precis den lutherska trosbekännelsen som hyllas utan trosupproret mot det förkättrade patriarkatet.
De tre kvinnorna på scenen är medvetet iklädda en föga smickrande mansdräkt i form av gråsvarta långkalsonger och dito undertröja. Med talramsor, slogans, fräcka dialoger och många träffsäkra sånger framförs det uppenbara budskapet om sakernas tillstånd. Här vare djävlar-anamma så det står härliga till.
Ibland kantrar predikandet över åt rena agit-prop-stil à la 1968. I nästa minut räddas stämningen av satiriska och roliga punkteringar. Och humöret hos artisterna är underbart i sin hejdlösa energi och sitt eldfängt fräsiga tempo. Å andra sidan tycker jag nog att systrarna Bianca och Tiffany Kronlöfs show på samma tema kvalar in som ännu bättre underhållning. Mera galenskap, vildare och frejdigare i sin kritik.
Men det finns många fantasifulla och överraskande nummer och scener här också. ”För allas trevnad” behövs som kontrast till all självtillräcklig och omedveten mansdominans inom alla fält. Sagapubliken är på ensemblens sida av de generösa reaktionerna att döma. En extra bonus för oss i Linköping är att se Åsa Gustafsson igen. Vi minns henne som ung begåvning i början av 1990-talet när hon uppträdde på dåvarande Konsthall ALKA.
Föreställningen har tillkommit som ett samarbete mellan Stora teatern i Göteborg och Vara konserthus. Och nu är den ute på en landsomfattande turné. Innehållet är alltid aktuellt och i synnerhet i dag som reaktion på allt näthat och alla sextrakasserier mot kvinnor under exempelvis musikfestivaler.