1978 kom Märta Tikkanens uppmärksammade diktverk ”Århundradets kärlekssaga”. En naken och stark skildring av hennes och Henrik Tikkanens konstnärsliv. Han den hopplöse alkoholisten och hon den omhändertagande. Ändå finns där en tidig kärlek mellan dem som binder dem eller tvingar dem oupplösligt samman.
Texten har nu fått liv på scen genom Linköpingsbaserade Donya. Framför allt gör Iiris Laaeneoks en imponerande prestation ensam på scen. Med sin klingande estnisk-svenska är hon helt kongenial med tonläget i den ursprungliga finlandssvenskan. Textpartier varieras med dansrörelser, pauser, korta musikinslag och dramatiska men korta utbrott. Annars är den avskalade enkelheten föreställningens styrka.
Iiris Laaneoks har en absolut egen särprägel i hela sin framtoning som ung scenpersonlighet. Hon har druckit texten, låtit sig impregneras av den och gestaltar den som om den vore hennes egen. Den språkliga rytmen blir nästan musikalisk och suggestiv.
Man undrar vilka partier som är bortstrukna? Möjligen saknar jag inslag som förklarar varför huvudpersonen överhuvudtaget stannar kvar i förhållandet? Det kanske skulle ha blivit konstnärligt mer sammansatt om attraktionens dilemma också gestaltades. Höggradiga motsägelser är alltid angeläget. Som jag minns boken finns också detta med i Märta Tikkanens verk.
I dag har vi ju hört Ebba Witt-Brattströms ”Århundradets kärlekskrig”, där det bara verkar finnas elände. Han och hon i evig maktkamp. Giganternas brunn med floder av virtuos, språklig ekvilibristik, sarkasmer, ironier och närmast sadomasochistiskt djävulskap i kubik. Märta Tikkanens språk är enklare men uttrycksfullt i sin koncisa tydlighet. Precis som Donyas föreställning som vi får hoppas återkommer fler gånger i vår närmiljö.