En föreställning av skådespelaren Birgitta Ulfsson och pianisten Lowe Pettersson
Texter: Tove Jansson och Birgitta Ulfsson
Musik: Erna Tauro
Karil
4 oktober
Inför fullsatt salong berättar Birgitta Ulfsson om sin vän Tove Jansson och Mumindalens karaktärer. Hon sjunger visor, tar sirligt lätta danssteg och fyller på med egna teaterminnen. Vid 88 års ålder har hon mycket att berätta. Med en charmig blandning av småbusig fräckhet och sensibilitet vinner hon genast publikens hjärtan. Det är en kärleksfull, omväxlande och ömsint föreställning.
Med sin öppna och djupt sjungande finlandssvenska bereder hon vägen in i konstens mångfacetterade värld. Hon inleder med ett stycke ur det klassiska verket ”Vem kan trösta knyttet?”. Därefter reflekterar hon lite kritiskt vällustigt kring varför vissa akademiker grälar om huruvida Tove Jansson var bildkonstnär, författare, sagotant eller serietecknare. Det kan ju kvitta. Hon var ju en allsidig konstnär, förstås.
Mumintrollet, Filifjonkan, lilla My, Morran, Skruttet, Knyttet och alla andra karaktärer uppmärksammas i ord och ton på ett kortfattat och stilsäkert sätt. Samspelet är lyhört mellan skådespelaren, som trotsar en lätt förkylning med humor, och pianisten Lowe Petterson. De har samarbetat i 20 år.
Allt framförs skönt på ett både osentimentalt och samtidigt engagerat tonläge. Om kärlekar och katastrofer både i verkligheten och i konstens värld. Det ljust och det mörka. ”Vad vet Flirt-Kajsa om själens misär?”. Som unga var de fattiga, lite vilda och lyckliga på de små teatrarna i Helsingfors och Stockholm. Tove tyckte om fester, men dansade helst ensam med en katt och älskade att framför långa rimmade poem.
Birgitta Ulfssons konstform har sin styrkor i den långa erfarenhetens djup, den närvarande lusten att berätta och gestalta inför publik. Hon är så trygg i sin yrkesroll att hon också lekande fritt tar flera tillfällen i akt att improvisera och skapa extra poänger som om de ingick i manus. Hon ger den skapande konstens djupa lätthet sin sälta och passion.