Manus & regi: Pia O Tember
Regiassistent: Ann Nielsen
Nyskriven musik & text: Erik Zentio
Medverkande: Niklas Leander, Gun Prytz, Jenny Leander, Linn Smedberg, Mattias Häger, Elin Eriksson, Tomas Lundin, Kerstin Brindemark, John Tember, Sandra Nåhdin, Yngve Klang, Kim Björk, Lena Arnryd, Micke Nilsson, Klara Kindstrand m.fl.
Gärdserum, Åtvidaberg
12 augusti (Övriga speldatum 13,14,18,19, 20, 21, 25, 26, 27/8 kl 19)
Teater Traska har valt en fantastiskt vacker spelplats till sitt starka drama. Ett fattigtorp vid kyrkan och gårdsplanen med högt läge och utsikt över Båtsjön. Kontrasten och spänningen mellan naturens skönhet en sommarkväll och smärtan i berättelsen skapar en effektiv helhetsverkan. Livet skulle ju kunna vara så bra om inte alla fördomar och allt elände funnes.
I den lilla arketypiska byn, vilken som helst, kanske i början av 1800-talet, spirar misstänksamheten och ondskan upp. Skvaller och förtal. En karismatisk präst suggererar fram ondskan med allt sitt tal om synder, helvete och häxor. Giftet sprids som ringar på vattnet.
Liksom i många bygdespel finns inflätat flera parallella historier och trådar. Ibland kanske lite för många, men det fungerar ändå som en storslagen fresk. Relationer mellan människor, konflikter, övergrepp på pigor, graviditeter, fattiga människors utsatthet, maktspel etc. Inte minst flickors och kvinnors livsvillkor i det gamla Fattigsverige har här en framträdande roll.
Manus och regi av Pia O Tember målas fram med både breda och spetsiga penslar av expressionistisk karaktär. Språket är nyanserat, märgfullt och ganska tidlöst, precis som hela innehållet i dramat. Nyskriven musik och många sångnummer skapar en både vemodig och lidelsefull stämning. Svenska molltoner på folklig grund spelas skickligt live av orkestern på plats. Inga digitala banduppspelningar här inte, vilket är en extra kvalitet för närvarokänslan och äktheten.
Anslaget är ibland storslaget episkt. Vid vissa scener går det att räkna upp till 40 olika personer på spelplanen på sliten grässtubb framför torpstugan. Ständigt imponeras man av allt detta enorma engagemang med alla skådespelare och aktörer. Hela familjer inklusive barn i olika åldrar medverkar.
Det mesta som skildras är historiskt väl underbyggt. Men den konstnärliga dramaturgin har full rätt att ta sig vissa friheter. Häxbränning förekom i Sverige på 1600-talet, dessutom unikt i Europa med barn som vittnen. Men inte på 1800-talet. Snarare innehåller anakronismen underliggande sanningar om själva mekanismerna bakom, samma då som nu.
Okunskap, fördomar, inskränkthet, massuggestioner, lögner och förtal är lika allmängiltiga idag som då. Det är ju precis detta som politiska domptörer i populistiska termer utnyttjar i dag för att skapa främlingsfientligheter och dårskaper. Historisk och mustig dramatik ger kropp och gestaltning åt de psykologiskt svarta underströmmarna. Kanske hindrar det inte upprepningar, möjligen att det sker med dämpad frenesi i framtiden.