I århundraden har hon lockat forskare, författare och konstnärer. Maktkampen, skandalen, hennes blixtrande intellekt och temperament, den sexuella tvetydigheten, alla motsägelser. Brännbart stoff som alltid går att återvinna i generationer.
Och nu en het och intensiv uppsättning av Östgötateatern. Mästerlig scenografi och poetiska passager varvas med fräcka utspel av den lysande huvudrollsinnehavaren Caroline Harrysson som drottning Kristina. Långt och länge, tre timmar, javisst, men det är laddat och spännande hela tiden, trots att det är ett pratsamt manus.
Det är mycket att hålla reda på. Men dramat innehåller tillräckligt med informationsrepliker. Å andra sidan skadar det inte att i förväg uppdatera sin historia om 1600-talets stormaktstid och drottning Kristinas roll.
I ridbyxor, höga läderstövlar och en bläckfläckig långskjorta agerar hon med full kraft på scen. Rapp, skärpt, hetlevrad, känslig men också cynisk och brutal, lynnig och oberäknelig, sympatisk och osympatisk om vart annat. Föräldralös och vilsen. En mycket rik och mångbottnad personlighet som vantrivs i det kalla slottet utan kultur.
För att höja nivån importerar hon en av Europas skarpaste filosofer: Descartes från Paris. Han som tvivlade på allt utom att han tänkte. (”Cogito, ergo sum”). Det är han som lägger ut spaningen om att ”dissekera ett snöfall…” Vistelsen vid Kristinas hov skulle komma att kosta honom livet, han mer eller mindre frös ihjäl, fick lunginflammation och dog.
Kristina var själv en tänkare, hon skrev mycket och efterlämnade brev och dagböcker. En del av hennes originaltexter sägs ha integrerats i Stridsbergs manus. Skickligt gjort. Övergångar märks knappast. Det verkar bara förhöjande och skapar verkningsfulla kontraster till de ”lågsvenska” svordomar och utgjutelser som också levereras via Kristinas snabba tunga.
Teater är ju ett teamverk. Låt oss inte glömma bort helheten, den totala upplevelsen av scenbilden, ljusspelen, musiken, rörelsen och samspelet mellan alla på scen. Dessutom är det fantastiskt hur alla dessa magiska rums- och tidsförskjutningar skapas via ett smidigt men komplicerat maskineri av skjutbara höga kassettpartier i två våningar ut och in på scenen. Och det känns aldrig krystat eller billigt effektsökeri. Men förförisk suggestion är alltid tillåtet, mycket bättre än trist diskbänksrealism.
Detta är alltså ett suveränt stycke totalteater, visuellt och poetiskt, grymt och tragiskt samtidigt som det är estetiskt vackert. Ämnet, innehållet, är superintressant om makt, monarki, kärlek och sexualitet. Och gestaltningen av alla detta komplexa material kunde inte vara bättre än så här.