Medverkande: Josette Bushell-Mingo
Musik: Shapor Bastansiar, Shaney Forbes, Jair-Rohm Parker Wells
Regi: Dritero Kasapi. Scenografi: Rosa Maggiora
Prod: Riksteatern
Sagateatern, Karil, Linköping 30/11
Intensitet, temperament och agitation parad med känslig ömsinthet. Den här berättande sång- och teaterföreställningen ”Nina” var det absolut bästa man kunde önska sig som säsongsavslutning. Josette Buschell-Mingo har en scenisk utstrålning och kraftfull karisma som slår det mesta. Varje sekund är hon 100 procent närvarande i ord, ton och gestik. Hennes energi sköljer stötvågor ut mot den fullsatta Saga-salongen.
Hennes tre musiker på scen imponerar också stort. En trio med piano, trummor och el.bas. Deras timing och precision inom jazzkonsten var fantastisk. Samspelet mellan Josette B-Mingo var perfekt in i minsta tonförhöjning eller pausering.
Hela föreställningen har en vänsterradikal prägel av 1960-talets medborgarrättelse för de svarta. Hon sjunger ”Singin’ about a revolution. Because we’re talkin’ about a change.” Men efter sista tonen ropar Nina ut: Stopp! Jag ska inte sjunga den mer! Knäpptyst i salongen.
– Jag tror inte en revolution har hänt än. En pojke har skjutits med 16 kulor! Hårda klackstampar i golvet. Och alla andra som dödats.
Men referenser till dagens villkor görs även till exempel till ”Black Lifes Matter”. Svarta dödas och rasismen är inte på tillbakagång, snarare tvärtom i vissa avseenden.
Ja, det är i högsta grad en politisk föreställning med växelvis sång, musik och personligt allmängiltiga berättelser. Josette B-Mingos starka och uttrycksfulla röst håller oss trollbundna som vore hon en shaman. Det applåderades allt tätare. ”I got Life” från Hair 1969 lyfter taket. Extranummer applåderas in. Som för att förtydliga skillnaden mellan roll och verklighet, avslutar hon med att säga:
– And I'm not Nina Simone.