Regnet nöjde sig inte med att hänga i luften i tisdags kväll, men första delen av konserten med Malena Ernman var i stort sett torrlagd. Den ägnades åt den klassiska repertoaren: kända orkesterstycken och minst lika kända operapärlor.
Efter Rossinis uvertyr till "Silkesstegen" - framförd av Sinfoniettan med härlig spänst - gjorde Malena Ernamn entré. Hennes "Oh, mio babbino caro" ur Puccinis "Gianni Schicchi" var svindlande skön. Nästa gång hon intog scenen var hon klädd som en riktig hårdrockare och framförde "Voi che sapete" ur "Figaros bröllop". Inte tror jag att Mozart haft något att invända. Ytterligare ett mycket känt verk ur den klassiska repertoaren, den sköna arian ur Händels "Rinaldo" och "Solveigs sång" av Grieg, fick vi lyssna till innan första avdelningen rundades av med mera musik av Rossini.
Stockholms Sinfonietta stod för mera örongodis: scherzot ur Mendelssohn "En midsommarnattsdröm" och ett stycke som ju blivit extranumrens extranummer: "Vallflickans dans" av Hugo Alfvén. I båda dessa verk fanns en smittande spänst och elegans.
Lagom till andra avdelningen tilltog regnet. Det hjälpte föga att Malena Ernman inledde med en varmt lyrisk tolkning av George Gershwins "Summertime"; besvärjelsen fungerade inte. De genomgående i någon mening lättare numren gav besked om mångsidigheten hos denna sångerska. Till den vokala säkerhet, variationsrikedom och prakt hon utvecklar kommer ju att hon är en verklig scenpersonlighet.
Och här kan jag bli lite fundersam. Det är en tillgång att kunna etablera sådan kontakt med publiken att man verkligen når fram med sin sång, berör med den musik man framför. Det är en annan sak om kontakten blir det primära och musiken riskerar att komma på mellanhand. Vad var till exempel det viktigaste i det andra extranumret, "Habaneran" ur Bizets Carmen: jippot eller musiken?