Till en början kändes det nästan som om jag skulle kunna missta mig och tro att det var ett Pokémon-spel jag har i min hand. Spectrobes: Origins lånar nämligen helt ogenerat en del av det som gjort Pokémon till en storsäljande spelserie. Likheten är inte bara att man slåss med små monster, här kallade spectrober, utan även att man samlar och bygger upp egenskaperna hos dessa varelser. Spectroberna är till en början inte speciellt stora utan mer som bebisar. Men allt efter som man spelar utvecklas de till nya och mer avancerade former. Alla följer sin mästare som om de vore hundar i koppel och tvekar inte ett ögonblick att lyda sin mästares minsta vilja.
Spectrobes: Origins är ett actionrollspel som ingår i en spelserie som tidigare enbart funnits till Nintendo DS (Spectrobes och Spectrobes: Beyond the Portals). Spelet handlar om Rallen och Jeena, två ungdomar som är spectrobmästare och som ingår i en interplanetär styrka kallad Nanairo Planetary Patrol. De ska, precis som i så många andra spel, rädda en planet undan förfärliga skurkar kallade krawl som även de har spectrober vid sin sida. Även om handlingen i sig inte är speciellt avancerad och varierande så är spelet hyfsat fängslande främst beroende på att storyn berättas i en skön mangastil. Likt Pokémon har du ett gäng krabater med olika egenskaper till din hjälp i striderna. Vissa spectrober använder exempelvis eld medan andra kan flyga. Det innebär att ett monster kan vara oerhört effektiv gentemot en typ av motståndare medan den är mer eller mindre hjälplös mot andra. Så det gäller att använda rätt spectrob mot rätt fiende.
Striderna utspelar sig, i motsats till de i Pokémon, i realtid. Dessutom är de snabba så det finns inte mycket tid att tänka ut en lämplig strategi. Wii:s rörelsekänsliga handkontroll används på ett ganska bra sätt med några olika rörelser för specialattacker. Dessutom har varje karaktär några olika vapen som alla har olika egenskaper.
Trots specialattackerna och vapnen ger möjlighet till variation kom jag ofta på mig själv att sitta och frenetiskt trycka på A-knappen för att attackera. Anledningen till att jag inte varierade mig mer berodde mycket på att A-knappen visade sig vara effektiv i många situationer och på att jag stundtals hade svårt att hinna med i ett ganska högt stridstempo. En annan orsak var att systemet att sikta på en bestämd motståndare var lite krånglig. Dessutom uppträdde de fientliga spectroberna stundtals förvirrande där någon helt plötsligt kunde fastna bakom något hinder. Är du en fan av samlandet av Pokémon-monster och om du dessutom gillar att levla upp dessa varelser så kommer du antagligen även att älska Spectrobes: Origins. Det är verkligen ett spel för alla med samlarmani.
Även om spelet är väldigt charmigt tröttnade jag efter ett tag då det började tugga på lite i samma fotspår och därmed blev enformigt. Det blir mycket repetitiva knapptryckningar. Dessutom finns det en hel del långa och sega laddningstider