Pernilla, Tina och Tobias på Ombergs turisthotell tycker alla att det är svårt att definiera vad begreppet fine dining står för.
I över hundra år har det röda trähuset vid Ombergs sluttning blickat ut över slätten och det glittrande vattnet på Vättern.
– Det är väldigt annorlunda att driva en restaurang här jämfört med inne i stan. Där ska du leverera under tre eller fyra timmar, här ska du leverera under ett dygn, säger Pernilla Larsson som är en av turisthotellets fyra ägare sedan 2007. Hon bor dessutom på ovanvåningen och finns alltid redo att rycka in.
Hotellet har fast meny med fyra eller fem rätter. Restaurangen växlar mellan två olika varianter av kvällsmenyn, så att gäster som sover fler nätter på pensionatet ska få äta olika middagar. Menyn förändras efter säsongerna och sätts utefter vilka råvaror som restaurangen får tag i.
– Vi förädlar också råvaror för att de ska räcka över årstiderna. Men maten är nästan alltid lokal. Nu har vi en anka där köttet kommer från norra skåne, men det är väl så långt vi sträcker oss, berättar köksmästare Tobias Adamovic.
I januari och februari blir det mycket potatis och rotfrukter, utöver de råvaror som läggs in och sparas. I slutet av sommaren har köket därför fullt upp med att mjölksyra kål och zucchini.
I år har det varit ett ovanligt dåligt fiskeår men annars brukar fisken komma från den stora sjön ett stenkast bort.
Signalkräftor smyger sig också in på menyn.
– Men vi har inga kräftskivor. De blir snarare ett kräftskum eller någon liten kräftsallad, säger Tobias.
Tobias Adamovic på turisthotellet spenderar mycket tid på sensommaren och hösten med att ta hand om råvaror som kan sparas över säsongerna.
När det är dags att sätta menyn arbetar man efter ett speciellt upplägg. Först en vegetarisk rätt, sedan fisk och därefter kött. Och man ska helst inte börja med det som smakar mest. Det ska byggas upp under kvällen.
Beskriv en rätt ni serverar!
– En typisk rätt som vi har nu är "variation på kål". Där har vi grillad lila spetskål, broccoli, en blomkålspanacotta i botten och friterad svart- och grönkål. Till det har vi en kräm på Deniseost, det är en kittost från Brostorp, säger Tobias.
Tina Hindrikes och Pernilla Larsson i restaurangens matsal där borden dukas med vita dukar och silverbestick.
Även dryckerna försöker de hålla så lokala som möjligt, berättar Tina Hindrikes som är restaurangchef och sommelier. Vin köper de från svenska producenter när det går. Annars håller de sig till Europa och den gamla världens viner.
– Även när det gäller öl och fruktdrycker försöker vi köpa lokalt. Vi har till exempel aroniadryck från Found on the ground i Rimforsa. Det som finns här omkring får jag nys om, säger Tina.
Ni har ju till och med en vingård som granne i Särtshöga.
– Ja! De gör jättefint mousserande vin, och vissa år även apple ice wine. Men de gör inte så stora kvantiteter, så vi kan inte köpa så mycket från dem. Men det vi får blir exklusivt, säger Tina.
På frukosten är apelsinjuicen bortvald till förmån för äpplen.
– Det är ytterligare ett sätt att visa på hur vi jobbar med det lokala. Sedan är det ju en del saker som är svårt att få lokalt, kaffe till exempel. Och det kommer vi nog inte att välja bort, säger Tina.
– I matlagningen har vi citron och olivolja också. Vi har inte ett manifest som vi följer på det sättet, lägger Tobias till.
På turisthotellet har man valt vita dukar och silverbestick för att matcha det över hundra år gamla huset.
Även om det är en väl genomarbetad meny så är man på turisthotellet lite kluvna till begreppet "fine dining".
– Vad betyder det egentligen? Vissa känner sig kanske obekväma när de hör det. Men det vi håller på med här är ju inget konstigt, säger Pernilla.
– För en del kan det betyda små portioner och så. Men det är inte så vi vill ha det. Vi vill förmedla en upplevelse, säger Tobias.
– Jag googlade "fine dining" innan ni kom, och då stod det att kvalité var viktigt. Och det känns ju vettigt, fortsätter Tina.
– Sedan att vi har vita dukar och silverbestick, det är mer att vi tycker att det passar i lokalen. Huset är ju över hundra år gammalt, och då vill man att det ska passa ihop, fyller Tobias i.
Det verkar som att många restauranger är rädda för att använda uttrycket. Varför då?
– Kanske för att man inte vet vad det betyder! Sen finns det massor andra ord som "nice dining" och "fun dining". Men vi kan väl bara bestämma att vi sysslar med fine dining då, säger Pernilla och skrattar.