Hon debuterade 2019, 31 år gammal. Nu, sex år senare, har hon hunnit ta död på en mängd människor. Med nio böcker bakom sig kommer den tionde boken nu i maj.
Författaren Michaela Winglycke tar emot på gårdsplanen utanför det röda enplanshuset i Valla by i Rimforsa. Här bor hon tillfälligt medan hon och sambon renoverar huset i Huddinge söder om Stockholm.
Och här, mitt i det öppna landskapet strax utanför Rimforsa, har de flesta av hennes böcker kommit till. Valla är nämligen, precis som Mariannelund och Vimmerby där hon är född och uppvuxen, det riktiga "hemma".
Sedan flera år tillbaka är Michaela Winglycke författare på heltid:
– Det är väldigt lyxigt att kunna ägna sig åt detta på heltid. Det krävs mycket, mycket mer tid att skriva en bok än vad folk tror.
Det ligger många timmar av hårt, disciplinerat arbete bakom hennes böcker.
– Jag sitter inte och väntar på inspiration. Man får sätta sig och skriva precis som någon annan går till jobbet.
Samtidigt, erkänner hon, är livet som författare friare.
– Har man en dålig dag behöver man inte skriva.
Arbetet med en bok är uppdelat i olika faser, berättar Michaela Winglycke. Först kommer en relativt fri fas, då själva råmanuset skrivs. Den är ganska lugn och deadline ligger långt fram i tiden.
Sen kommer den betydligt tyngre redigeringsfasen. Det är ibland ont om tid och antalet deadlines är många.
– Men jag har aldrig haft problem med disciplin. Jag gillar att jobba hemifrån och när jag jobbar, så jobbar jag. Jag gör inte en massa annat. Jag har en ganska oromantisk bild av skrivandet. Jag är inte den typen som går ut på en härlig promenad i naturen för att en knut ska lösa sig i manuset. För mig gäller det att sätta sig framför datorn. Förr eller senare kommer det.
Ska hon vara ärlig är det dock svårare att knyta ihop allt än att komma på nytt.
– Jag har alltid läst väldigt mycket. Ända sedan jag var liten. Någonstans blev jag sugen på att testa. Jag tänkte att om mina favoritförfattare kunde, så kunde väl jag.
Och att det blev deckare som kom att bli hennes genre beror helt enkelt på att det under en lång tid var deckare hon läste mest. Michaela Winglycke slukade bok efter bok av Mari Ljungstedt, Camilla Läckberg, Viveca Sten och Ninni Schulman.
Det är just hur favoritförfattarna kombinerar ond bråd död med relationer och vardagsliv som Michaela Winglycke fascineras av. Att dramat utspelar sig i en idyllisk miljö uppskattar hon också. Det är också så hon själv försöker skriva.
I centrum står det hon kallar för "vanliga människor med vardagliga liv". Fokus ligger på relationer, familjeliv och psykisk ohälsa.
Intresset för personlig utveckling liksom människor och deras beteenden har hon haft länge. Som utbildad livscoach och beteendevetare njuter hon verkligen av att mejsla fram trovärdiga karaktärer som läsaren kan känna igen sig i.
– Det är det roligaste av allt. Men det är inte så att jag baserar en karaktär på någon jag känner. Inte rakt av i alla fall. Det skulle inte vara schysst. Men jag plockar.
Hon fortsätter:
– Jag gillar att använda deckarformatet för att belysa viktiga frågor. Framförallt destruktiva familjerelationer. Vi är så starkt påverkade av vår uppväxt, mer än vi tror. Jag vill att mina läsare ska bli berörda av mina karaktärer.
Michaela Winglycke har nu tre serier igång.
En kallas "Vimmerbymorden", en annan "Morden på Öland". Båda är klassiska polisdeckare. Den tredje serien, som utspelar sig i Stockholm och inte har något samlingsnamn, vill hon snarare kalla för thrillers. Här är det en jurist som står i centrum.
I maj kommer en ny bok i serien om Morden på Öland – "De vilseledda". Just nu är Michaela Winglycke i fullgång med att avsluta en redigeringsprocess.
– Det är kul, på sätt och vis, för det leder ju till en bok. Men det är också en stor anspänning. Jag är oroligt lagd och måste dubbelkolla allt hela tiden.
Kanske blir det i framtiden även en serie som utspelar sig i trakterna runt Rimforsa.
– Här finns allt det jag gillar att ha med i mina böcker: det lantliga, det idylliska, småstaden och dessutom: alla känner alla. Det finns hur mycket som helst. Jag vill att läsaren ska känna igen sig. Både i det som är tryggt och mysigt liksom i känslan av hur lätt det är att bli utpekad.