Till vänster på just halva bokomslaget finns ett svartvitt fotografi, taget 1954, av en ung och snygg, ledigt självsäker man med sydeuropeiskt utseende.
Det är författarens far, som så att säga namnges i boktiteln som "Halva solen".
Ovanför titeln syns ett nystan av pennstreck vars enda ände löper genom fotografiet av fadern och försvinner bort över bokryggen.
"Halva solen" är just ett porträtt av en älskad, halvt gudalik, halvt gåtfull far som just gått bort.
Boken är sonens försök att reda ut faderns livshistoria, hans garnnystan, med hjälp av minnen, berättelser, fakta, halvsanningar, rena fiktioner.
Fragmentariska texter
"Halva solen" är en kalejdoskopisk berättelse om en halvt grekisk familj som ständigt flyttar runt i Sverige på 50-, 60- och 70-talen när fadern, som är läkare, byter arbetsplats.
Den tvåhundrasidiga boken består av lika många korta, liksom sönderslagna texter.
Dagbokslika anteckningar, fragment, filosofiska reflektioner, miniessäer, teaterpjäser, prosaiska utflykter.
Allt berättas från Ö till A. Baklänges, som ett försök att rädda fadern undan de sista sjukdomsårens fysiska förfall för att i stället föreviga bilden av mångförslagen, stark och liksom obändig far.
Boken knyter an till Aris Fioretos så hyllade roman "Den sista greken". "Halva solen" är dock uppenbart och uttalat självbiografisk, vilket inte nödvändigtvis gör den mer sann.
Utsökt stilist
Aris Fioretos är en helt utsökt stilist och subtil ironiker.
Gång på gång häpnar jag och blir smått lycksalig över hans rasande eleganta formuleringskonst.
Precisionen är knivskarp, snitten överraskande, ofta är den verkligen ögonöppnande.
När denna utsökta prosa träs som pärlor på ett band blir det dock i längden problematiskt. Det blir kompakt för mycket av det goda. Jag imponeras men blir allt mindre berörd. Vanvördigt uttryckt: korvstoppning. Prosaisk gråhet är en litterär nödvändighet.
Rörande och vackert
Vad som ändå gör "Halva solen" till en så skimrande, unik liten bok är alltså varken Fioretos litterära stringens eller sinnrika intelligens utan den absoluta ömhet som lyser upp hela boken.
Den är ett djupt rörande, mycket vackert porträtt av en far som var en halv sol och en hel människa.
Till slut kan jag dock inte låta bli att undra över den i boken hela tiden närvarande men i stort sett frånvarande, osynliga modern. Blir hon solens andra halva i en uppföljare?
Eller är modern alltför mycket en hel sol?