Håkan Andersson: "Hoppas han hittar tillbaka"

Håkan Andersons (född 1945) debut "Breven" 2004 är en imponerande stor berättelse med mängder av trådar och ytterligare spår att följa upp. Det har författaren sedan gjort; i "Om en ensamstående herre" 2007, "Den vita väggen" 2009 och alltså nu också med "Ansatsernas bok".

Återstår att se om romansviten därmed är färdig. Varje del är fristående men den som läst de föregående får ändå ut något mer - eller borde i alla fall få...

Att sammanfatta hela handlingen i tetralogin är svårt eftersom huvudpersonerna är flera, deras inbördes förhållanden intrikat sammanlänkade och berättelserna sker i olika tidsplan, en riktig kinesisk ask, även om tredje riket och tio år före är centrum i tid och påverkar alla medverkande på ett eller annat sätt.

"Ansatsernas bok" är i alla fall författad av Constanza von Esslin, hon och hennes familj har tidigare figurerat i övriga böcker. Hon är en ung och allvarligt sjuk kvinna som för ner tankar och ger glimtar om sitt liv på ett gods i Ostfriesland.

Som i Andersons tre föregående böcker talas det mycket om kultur, om favoritförfattare, kompositörer, musikstycken, målare och konstverk. En biblioteksmysig och puttrig inramning som kanske kan bjuda på ett och annat tips på kvalitetskultur för den nyfikne läsaren. Men Costanzas liv och leverne i hennes text fängslar inte, engagerar inte. Fortsätter Anderson med sin svit får man hoppas att han hittar tillbaka till den fina form han och romanerna hade i de två första delarna. För som det nu är har de sista tillfört allt mindre och varit enskilt svagare alster.

PETER ÅKESSON