Dag Solstad: Två romaner

De hopplösa titlarna ställer väl till det extra när de nu kommer i samma utgåva och ett omslag som man kunde önska hade gjort mer för att skilja den ena sidan från den andra...

Norske Dag Solstads båda romaner kom i alla fall ut i hemlandet 1992 och 2009. Huvudpersonen heter Björn Hansen och i den första boken har han övergivit hustru och deras unga son för att han mött en kvinna han känner att han måste leva med i stället. Med tiden tappar han förtjusningen över denna kvinna och lämnar henne. Hansen beslutar sig senare för att satsa på ett stort och moraliskt mycket tveksamt bedrägeri.

I nästa bok träffar vi Björn Hansen igen flera år senare. Bedrägeriet fick dyra konsekvenser och han funderar mycket på varför det blev som det blev. Efter många år får han igen kontakt med sonen och hans lilla familj, men de har svårt att nå fram till varann.

Jag kan gilla det som inte är alldeles glasklart, vad som egentligen har hänt och varför, att det erbjuds tolkningsalternativ. Och Solstad kan skriva och i detalj konkretisera det mesta.

Men i det här fallet köper jag först inte den Björn Hansen han försöker sälja in. Han är världsfrånvänd, ja. Och vet inte själv varför han gör som han gör. Han bara begår dessa livsavgörande handlingar för att han känner att han måste. Hansen har ett skarpt öga till både omgivning och sig själv, men känner inte sitt eget inre.

Och det hjälper nu inte att han själv i boken inte säger sig förstå vad han egentligen hållit på med. Han är liksom ingen Emil i Lönneberga som i fråga om sina hyssmakarkonster bara konstaterar att han inte alls är ute efter att göra hyss, "di bare blir" - och vi läsare fattar direkt att det har med den lille lin- tottens själva livslust och nyfikenhet att göra.

Björn Hansen är kanske en symbol för en modern människa som lever allt för tryggt och helt i sig själv, men som läsare, i alla fall för mig, kan jag inte se honom annat än en vag tankefigur i Solstads skalle.

I slutscenerna i "17:e romanen" erbjuder så författaren en öppning när huvudpersonen bär runt på Kierkegaards bok "Sjukdomen till döden" (1849). Här talar Kierkegaard om förtvivlan tydligen. Bara den som känner sig själv kan förtvivla - och nå möjlighet att bli hel igen som människa.

Det är nu en läsning som räddar de båda böckerna och karaktären Björn Hansen. Det skapar mening och idéinnehåll utan att romanerna når den höjd själva tanken då förtjänar.

För tjugo år sedan skrev Dag Solstad om Björn Hansen som iscenstätter sin egen förlamning. För två år sedan återvände författaren till den misslyckade tjänstemannen. Peter Åkesson har läst en dubbelroman om en bedragare utan ånger.