Magisk poesikväll med Öijer

Efter två och halv timme och uppemot femtio dikter kastar Bruno K Öijer ut blombuketten till Linköpingspubliken som står upp och applåder stadens son. En poet har kommit hem och är sannerligen en profet i sin hemstad.

Publiken trivs och av allt att döma trivs även Bruno K Öijer på scenen på Stora teatern i Linköping. Han gör ett avspänt intryck, är öppen och tillgänglig och bjuder på sig själv. Öijers uppläsningar har ofta förstärkt det mörkt magiska i hans dikter. Han har gestaltat en poet i kontakt med andeväsen och underjorden. En schaman som förtrollar.

Räknar in

Också vid tisdagens framträdande stannar han ofta upp och verkar lyssna efter dikterna, räknar in dem tyst för sig själv innan han börjar läsa. Men på ett sätt som samtidigt vänder sig mer mot publiken. Öijers svarta magi är ljusare nu.

Han är en trollkarl, men också en estradör av rang. Humor kanske inte är det första man förknippar med Bruno K Öijers dikter, men flera läsningar genomförs på ett sätt som lockar salongen till skratt. Till exempel raderna om kungen och drottningen som ett hån mot varje sagobok, som det heter i ”Inget särskilt har hänt” ur höstens diktsamling. Eller bilden av de förälskade grässtråna i ”Här utanför” från ”Svart som silver”. Det är läsningar som öppnar dikterna på nytt.

Dumheten

Variationen är stor under kvällen. Från skratt och inbjudande introduktioner till några av dikterna till snabbt rytmiskt och intensivt lästa dikter, till exempel ”Dumheten”, egenskapen som ”kan få ett helt land / att krympa till en sjaskig lägenhet / där idiotin rinner längs väggarna”.

Även ”Vi lägger det svarta puzzlet” från ”Medan giftet verkar” framförs hårt och aggressivt. ”Sjuka drog lott / om vem som ska bota landet” läser Öijer.

Men därefter följer en lugn, innerlig och mycket vacker läsning av ”Hålla honom kvar”, denna fantastiska dikt om telefonsamtalet från den vuxne Öijer till sig själv som sjuåring i lägenheten som kakelugnens mässingsöga vakar över.

Magisk kväll

En annan tillbakablickande dikt, ”Kylan”, om grävskoporna som tog hans barndom och slog sönder äppelträden och äventyret, gestaltas på liknande sätt. Koncentrerat, avskalat. Publiken lyssnar andäktigt.

Det är en Öijer i poetisk frihet som avslutar föreställningen med en oväntad läsning där han låter tre dikter från olika samlingar smälta samman till en enda.

Extranumren bjuder sedan på bland annat ”Två tomma händer”, från 1981 års ”Giljotin” med dess törst efter ”lena tåg”. Också en mycket stark läsning. Därefter ”En gång blommade trädet” från ”Det förlorade ordet”.

Till slut: stående ovationer och blommorna. En vacker slutbild på ännu en magisk poesikväll signerad Bruno K Öijer.