Varje morgon i Paris inser jag att vardagen är mitt naturliga tillstånd. Att varje tidig dag få gå iväg till boulangeriet småfrusen med händerna i byxfickan. Endast sopsvängens Gröna Armé är ute och vrider upp gatukranarna med sina nyckeljärn och låter Seines kalla vatten svämma ut över rännstenarna.
Stans trädgårdsmästare har vräkt upp jorden i Parc Royals rabatter så där ser ut som om vildsvinen varit framme. Än en gång blir jag påmind om att trädgårdsmästare inte alls är dessa stillsamma gråskäggiga farbröder eller påtande tanter som mytologin vill få dem till. Trädgårdsmästare är aggressiva och hårdhudade människor, våldsverkare i den veka naturen. Deras redskap är skarpslipade och skoningslösa. Deras filosofi kommer mycket nära ideologier vi inte gillar i andra sammanhang. Utgallra, likrikta, tillyxa, snörräta.
Slevringe
Jag vet, under de gröna åren på Slevringe for jag själv fram som ett jehu, mördade och massakrerade allt som hotade mina arma anläggningar, småknytt, svärmare, larver, sniglar, sorkar och mullvadar, småfågel, storfågel, kaniner, hjortar, vildsvin och älgar. Endast konsekvent våld garanterade framgång, rosiga oanfrätta morötter, blanka omjöliga krusbär, sallader med sexigt oanfrätta bladkurvor.
Vi hade bikupor också, 42 stycken vid höjden av vår verksamhet. Där var det ändå värre. Biodlare är lika grymma som hänsynslösa. Betrakta dem när de kör ner händerna i kupan vid våröppningen, krossar, bränner och röker ut dessa arma kräk som ska producera vår gyllene honung. Bara lukten inne i kuporna gjorde mig illamående.
Men jag tyckte ändå inte synd om bina, dessa fullgångna fascistiska samhällsbyggare där drönarna utsätts för systematisk Endlösung när de kopulerat färdigt, drottningen förgiftas när en ny skönhet dykt upp, och arbetarna själva stupar till marken. Gissa varför. Precis som hos oss. Deras vingar är utslitna. Lyft upp ett krälande bi ur gräset och beskåda mödans lön. Från båda dessa gröna verksamheter drog jag mig tillbaka med blödande hjärta men med rent samvete.
Plastpåse med pengar
Nu kan inte bagarn på rue de Turenne växla min stora sedel, ett petit pain kostar bara 50 centimes, och då smiter han upp på vinden och kommer ner med en plastpåse full av pengar som han gömt däruppe. Paris är en tjuvarnas stad, monsieur. Jag ser att ni fattar. Han blinkar åt mig och fiskar upp några skrynkliga sedlar. Gubben i tidningskiosken fixar fortfarande med de grönmålade luckorna och muttrar att så här tidigt säljer han bara ”i princip”. Jag ber att få köpa min Libération i princip och det går utmärkt.
På Flag Bar där jag tar mitt morgonkaffe regerar en fransk kines som sjunger med i alla schlagers och vet vad man vill ha redan andra dan. Café crème och en smörig tartine med sockrig marmelad, abricot ou groseille. En liten engelsk dam utstyrd som Beatrix Potter kommer in med sin knähund som kyparen lyfter upp och överhöljer med kyssar. Jag sänder en hälsning till min hundhatande hemstad.
Cigarren luktar gott
Utanför rullar en filminspelning in med all paraphernalia som spelfilmen anser att den behöver för att ta en bild, truckar, räls, säkert tjugo personer bakom kameramannens lika löjligt stora apparat. Motivet som kräver den mobiliseringen? Ett ungt par på en bänk vända ut Place de la Bastille och således filmade på ryggen utan dialog! Är detta verkligen cinématographie? som den store regissören Bresson frågade sig.
Den här morgonen har inte nattskiftet hunnit undan. Några smågangsterns med sin brud dricker en sista öl och ger springpojken en sittopp. Två biffiga proryska hejdukar hänger upp sina jeansbakar vid baren och beställer vodka med buffelgräs. Men ingen känner sig hotad, Jacki barman sjunger vidare bakom sin disk, gubben bredvid tänder cigarren fastän regeringen förbjudit honom. La pute dansar en sväng med grabben och cigarr luktar faktiskt gott. Ingen bryr sig alltså, det är alla färgerna i en palett som därmed är fullständig.
En vardag i världen
Jag tror faktiskt att det är därför vi kommer till den här stan. Glam och galej, visst. Men att få köpa sitt varma bröd, tidningen som luktar trycksvärta, det slaskiga kaffet och den översötade marmeladen medan staden mullrar igång och regnen utifrån kusten drar förbi i jalusier. Är det inte vad vi vill ha. En vardag mitt i världen.
Så utvecklas plötsligt den verkliga filmscenen. Utan kamera. En jättelik svartblänkande Mercedes med en maffiagrill av silverpärlor kör helt sonika upp på trottoaren och parkerar. Hela cafét tystnar. Ryssarna stelnar till. Passagerardören öppnas och ett kvinnoben med stilettklack sträcks ut följt av en sliten blondin med hårda ögon. French film. Så öppnas förardörren och en sopranofigur med oxbringa i perfekt blå skjorta och slips sträcker upp sig i morgonsolen med mobilen mot örat.
Damen går rakt in och börjar krama och pussa alla hon kommer åt utom ryssarna och mig. Det råder ingen tvekan om vem som äger stället. Mannen följer efter, mer avvaktande men fullständigt broderligt gentemot inredningen. Man känner att nyss satt han själv där, morgontrött i dammiga snickarbyxor.
Stämningen är hög men bossen flackar hela tiden med blicken, pillar på mobilen och springer då och då ut för att spana. Han verkar klart hotad. Har du ringt Honom? frågar damen tjatigt. Merde, det är inte jag som ska ringa fräser han tillbaka.
Alla applåderar...
Lika plötsligt drar en ännu större men silverblänkande Mercedes förbi utanför. Bossen svär till, kastar sig ut genom dörren och in i bilen som med tjutande däck backas ur sikte. Jag tänker ”uppgörelse i gangstervärlden” nu får man huka sig. Några minuters spänd tystnad följer inne på haket. Så kommer mannen tillbaka med svettdroppar i pannan och ett stort grin. Fick du parkering! utropar blondinen. Alla applåderar. Alla vi parisare.