Debatten om ordet hen blossade nyligen upp i Corren ännu en gång i ett antal inlägg på Ordet fritt. Huruvida ordet är lämpligt att använda eller inte är en i stort sett överspelad fråga. Det finns numera i Svenska Akademiens ordlista och är därtill praktiskt och bra. Så varför inte. Sedan är det naturligtvis så att man inte måste använda det.
I början på sommaren kom en avhandling som beskriver hur ord som till exempel hen kan väcka så starka känslor i debatten. Avhandlingen är skriven av Daniel Wojahn och handlar om feministisk språkaktivism från 1960 fram till i dag. Han har studerat tre grupper:
- Språkaktivister som lanserar nya ord för att bryta upp invanda normer om män och kvinnor.
- De som kritiserar orden.
- Den institutionaliserade språkvården.
En poäng är att förespråkarna och kritikerna förenas i det att de tillskriver ord som hen stort inflytande på hur vi ser på världen och oss själva. Kritiker kan därför ofta argumentera enligt tanken att kön å ena sidan är någonting fast och oföränderligt, å andra sidan något som sätts i gungning av ett nytt ord, med till exempel den befarade följden att barn blir förvirrade.
Daniel Wojahn konstaterar också att den debatt som först på senare år har förts i Sverige länge pågått i engelsk- och tyskspråkiga länder.
Ett ord som jag har skrivit om förut och som används mycket medvetet är en i stället för man, med allmän syftning. Jag tycker mig se det allt oftare.
Ett annat laddat ord är cisperson, som syftar på den som har en stabil könsidentitet och inte har upplevt någon diskriminering. Ordet betecknar alltså normen och vänder därmed upp-och-ner på hur begrepp vanligtvis används.