I höstas tog jag upp finansminister Magdalena Anderssons uttalande om att ladorna är tomma – hennes beskrivning av statsfinanserna som Alliansen lämnade efter sig. Förra veckan verkade metaforen vridas ett varv till då Andersson enligt rapporter hävdade att ladorna blöder. I själva verket var det en tidning som stod för formuleringen, som finansministern sedan hänvisade till. Men spridningen hade redan hunnit bli stor, till exempel på Twitter.
En annan metafor som samtidigt visade sig ha sprängkraft stod Lena Malm, kommunstyrelsens socialdemokratiska ordförande i Göteborg, för. Under ett panelsamtal spådde hon att Göteborgs-Tidningen skulle "dö digerdöden". Många reagerade, inte minst på Twitter också i detta fall. Onekligen är det ett anmärkningsvärt uttalande av en ledande politiker och det väcker frågor. I det här sammanhanget räcker kanske att konstatera metaforernas genomslagskraft är stor – om de nu är väl valda eller inte.
Annars var väl förra veckans nyord framför andra semmelwrap, det vill säga semlan man äter på språng. Även detta fick ett stort genomslag på sociala medier och den lycklige upphovsmannen kunde dagarna efter räkna hem hundra gånger så stor försäljning som tidigare, enligt en intervju.
Jag frågade förra veckan om orden veckovill och dagvill. Svaren gav visst stöd för teorin att veckovill över huvud taget är vanligast, i synnerhet i södra Sverige. En läsare med ursprung i Skåne berättar till exempel att det dialektala uttalet vickeviller är skånskt. Någon tycker å andra sidan att dagvill kan vara bättre, eftersom det tydligare visar att det är kring dagarna osäkerheten råder.