Med Ludde Samuelsson och Erik Löwenthal
Konsert & Kongress i Linköping
9 oktober
Torsdagskvällens Lkpg Ha Ha visade med eftertryck att stå-upp långtifrån alltid behöver vara elak. Om det är något som förenade så var det att alla akter har en relativt snäll humor, som inte stöter sig med någon. Anders ”Ankan” Johansson torde vara paradexemplet. Han är som en produkt av ett svunnet public service-Sverige, inte minst med sin bruna kavaj och glasögon. Hans storhet är dock lätt att inse när Backstage är fullsatt.
Han har säkerligen bra draghjälp av den stora förväntan som ofta finns på huvudakten – det räcker med att han går upp och visar sig för att de första skratten ska bubbla fram. Men han visar snabbt att han verkligen har något att komma med också. Materialet är i stort sett helt utbytt sedan Ankan senast gästade Lkpg Ha Ha (vilket han ska ha all heder av), även om det blir en del djurprat även denna gång. Egentligen är det han säger inte så märkvärdigt, utan det blir mest roligt av att han är precis som han är. Det är mer eller mindre oundvikligt att inte skratta åt hans helt egensinniga variant av östgötska. Han besitter också en fantastisk timing som skapar kommentarer på precis rätt ställen, och konstpauser som verkligen förstärker framträdandet.
Erik Löwenthal inledde kvällen, men kommer förmodligen mer till sin rätt i den soloshow han ska ge sig ut på vägarna med senare i höst. Här har han lite svårt att väcka publiken. Ludde Samuelsson är en kommande stjärna på ståupp-himlen som har stor potential. Hans segment om danskar var något av det roligaste under kvällen. Utöver de tre gjorde även Lkpg Ha Ha:s ciceron Ben Kersley sin vana trogen ett mycket bra jobb på scen.