Konsert & kongress, Linköping, 19/9
Johan Rheborgs ståuppkarriär kommer ofta i skymundan för hans TV-roller, som visserligen ofta är bra, men med ”Rheborg – en standupföreställning” visar han att han förtjänar att räknas till de verkligt stora inom svensk ståupp. Det kan tyckas vara en väldigt enkel underhållningsform. Men när det kommer till större shower så krävs det åtminstone en antydan till dramaturgi för att det inte ska bli långtråkigt.
I stort sett samtliga i den svenska ståuppeliten har åstadkommit det genom att berätta om svårigheter i sina liv. Johan Rheborg är inget undantag. Halvvägs in blir han personlig och pratar om sina föräldrar och deras sjukdomar. Fram till dess, och efter det för den delen, så handlar det bara om ren ståupp - Johan Rheborg ensam på scen, pratandes oavbrutet.
Han håller sig strikt till ämnet Johan Rheborg. Från sin åldersnoja till uppväxten, via sina barn. Men mest pratar han om åldersnojan. Tonen är lätt neurotisk, men han klarar av det utan att bli tjatig eller trist. Och han håller uppe skrattnivån i den i stort sett fullsatta Crusellhallen.
Det är en väldigt enkel föreställning med snällt sagt sparsmakad rekvisita. Det enda är ungefär två gånger en minuts musik som Johan Rheborg dansar respektive sitter still till. Han kompenserar det möjligen genom att vara överraskande fysisk i sin komik. Förutom dans hoppar han runt på scen och gestikulerar.
Johan Rheborg har under din karriär skapat en hel rad av folkkära figurer. De syns dock befriande lite under kvällen, och det ska han ha all heder av. Att köra ett Fredde-från-Solsidan-segment skulle vara ett alltför enkelt grepp. Föreställningen är väldigt jämnt rolig, och det finns få gapskrattsstunder. Avslutningen blir dock en rejäl urladdning som höjer betyget.