Linköping är välbekant för Peter Asplund vid det här laget. Han har stått på stadens scener i många olika sammanhang genom åren. Tillsammans med Bo Kaspers orkester, som solist och i samband med olika studentevenemang. För att bara nämna några.
– Jag har varit väldigt mycket i Linköping. Det är en av de stora svenska jazzstäderna. Där finns en perfekt kombination av ärrade jazzdiggare och studenter med ett genuint intresse för musiken, säger Peter Asplund.
Som trumpetare har han nått den absoluta toppen, med grammisnomineringar, flera priser och internationella turnéer. Ändå kände han att han ville lägga till något nytt till repertoaren – så numera sjunger han på de flesta av sina framträdanden också.
– Jag sjöng otroligt mycket som liten, och Sinatra har alltid funnits med. Många som närmar sig 40 vill lägga sig till med något nytt. Det kan vara ett bågekort, att gå en fotokurs eller att lära sig att laga mat. Det jag gjorde var att ta upp sången igen, professionellt.
Det innebar hårt arbete tillsammans med en röstcoach.
– Jag tar sånglektioner. Många sade till mig att jag kunde börja sjunga lite som Chet Baker, lite mer soft. Men mina sångförebilder var inte riktigt i den stilen. De var mer kraftfulla sångare. Jag ville bli sångare på riktigt, även om jag så klart fortfarande är trumpetare först. På ett sätt var det naturligt, det finns en sådan tradition inom jazzen. Louis Armstrong är kanske det bästa exemplet på någon som kombinerade de båda, säger Peter Asplund.
Konserten på stadsfesten blir på ett sätt en fortsättning på konserten han spelade tillsammans med blåsarsymfonikerna på Konsert & Kongress i Linköping för att fira det som skulle ha varit Sinatras hundraårsdag. Östgöta Blåsarsymfoniker leds numera av Christoffer Nobin och att flytta ut och spela på Borggården i stället för i konserthuset tror inte Peter Asplund innebär några större problem för gänget. Men en liten omställning är det alltid.
– Jag tror att vi fokuserar på ett ungefär likadant sätt, men det är en annan dynamik jämfört med att spela i en stängd konserthall. Jag har varit på väldigt många stora jazzfestivaler och med Bo Kaspers orkester har jag spelat på flera stadsfestivaler. Man får vara lite större i gesterna bara. Och vara med på att bakre raden kan stå och prata och äta langos medan vi spelar, säger han med ett skratt.