Allt började i ett svart pojkrum i Hjulsbro

– Du får göra som du vill.

Förmodligen var det ett utslag av dåligt samvete. Och ett rimligt erbjudande till en åttaåring som just fått bryta upp från stadsdel, skola och kompisar för att familjen ville bo i villa. Mer oväntat var svaret:

– Då vill jag att det ska vara kolsvart.

Efter några år i höghus i Johannelund och en sväng i radhus i Berga fullbordade familjen Gradvall sin bostadsmässiga klassresa och köpte en villa i Hjulsbro. Och det var alltså där sonen Jan tillbringade en stor del av sin uppväxt i ett rum med svarta väggar.

Detta till trots: den Jan Gradvall som möter upp på Pascal i Vasastan, Stockholm, en dag i maj 2014 är mer sommarfräsch Ingvar Oldsberg än depressiv Ian Curtis. Men fortfarande tydligt hemmakär. Pascal är ett alldeles nystartat fik som drivs av tre syskon från Linköping och tycks redan vara en naturlig samlingspunkt för exilöstgötar. En kvinna från Mantorp börjar genast hojta när hon ser Gradvall ta plats i innersta hörnet.

– Kompisarna tyckte förstås att det var skithäftigt att jag hade ett kolsvart rum. Och den musik jag började gillade var svart: punk och postpunkband som Joy Division. Det passade bra i rummet, säger han när han fått macka och kaffe.

Påverkades ditt sinnelag och musiksmaken av rummet eller var det tvärtom?

– Det var nog ett växelspel. Musik är ett bra sätt att bearbeta och uttrycka känslor som man inte kan artikulera.

Och så har det fortsatt. Vid 51 års ålder rankas Jan Gradvall fortfarande som Sveriges viktigaste och mäktigaste musikjournalist. Trots att han främst publicerar sig i den relativt smala tidningen Dagens Industri, och trots att han är en visserligen vältalig, men i övrigt blygsam och lågmäld man.

Uppväxten i Linköping präglar fortfarande en stor del av hans gärning. Något han har valt låta gå som en röd tråd i nya textsamlingen ”Nyponbuskar, nyponbuskar, hela vägen nyponbuskar”.

– Det är flera frågeställningar jag alltid återkommer till, har jag märkt. Var kommer man ifrån, varför blev man som man blev, hur har miljön påverkat en. Och när jag skriver om andra lägger jag in saker om mig själv. Jag är personlig på ett sätt som jag inte hade vågat om jag hade fått uppdraget ”berätta om dig själv”. Utspritt i boken kan man pussla ihop en bild av mig.

Den något otympliga boktiteln kommer från Lars Winnerbäcks mest klassiska Linköpingslåt, ”Söndermarken”. En av de viktigaste sångerna Jan Gradvall har hört, och han rankar också intervjun med Winnerbäck, ursprungligen publicerad i magasinet Sonic 2008, som den mest centrala i hela boken.

– ”Söndermarken” var första gången jag hörde en beskrivning av Linköping så som jag upplever staden. Det där med nyponbuskarna är så tydligt. Linköping är en typisk mellansvensk stad. Allt är så nybyggt. Det fanns inget annat i områden som Berga, Kvinneby och Vidingsjö. Och de var så präglade av Saabs flygplansmodeller. Man kan se att när det kommer en ny flygplansmodell så bygger man ett nytt område.

Nyasfalterade cykelvägar, nyplanterade gräsmattor och snabbväxande nyponbuskar. Ingen historia, oklar framtid.

– Jag, precis som Winnerbäck, längtade efter hålet i kulissen. Jag ville ha något högre och mer, men visste inte vad. När jag hörde rockmusik var det precis det jag inte visste att jag längtade efter.

Svärtan från pojkrummet gick också igen i Jörvars gosskör, Sveriges mest legendariska fanzine som Jan Gradvall och barndomskompisen Sven Dolling gjorde 1979-1984. Framför allt i layoutens svartvita estetik. Tidningen kom ut med sju nummer på fem år, och hade i sista numret en upplaga på 1500 exemplar.

Innan Jan Gradvall startade Jörvars visste han inte att han kunde skriva.

– Jag skrev pliktskyldigt uppsatserna i skolan och stavade väl rätt, men det fanns ingen uttrycksglädje.

Fotograferandet och layouten var det stora. Pappa Gradvall var blysättare på Corren och hade sedan eget sätteri med mörkrum och full utrustning. Få andra fanzine hade bättre tryck och papper.

Det viktiga var inte innehållet i sig utan själva känslan av att kunna vifta med en tidning och säga ”titta, det här har jag gjort”.

Någonstans därinne hade han förstås språket. Släkten var arbetarklass med skralt kulturellt intresse, men han lyckades ändå läsa mycket. Cykeln gick varm mellan det svarta rummet och Ekholmens bibliotek. Jan Gradvalls hål genom kulissen.

Men lika viktig för hans språkutveckling var kanske att han stammade. På högstadiet började problemen på riktigt och han fick diagnosen dold stamning.

– Jag blev skicklig på att dölja det genom att byta ord och sånt där. Oftare blev det att jag var tyst och blev den avvaktande personen i rummet. Jag hade många fyndiga saker att säga som jag inte sa. Det präglade nog uttrycksivern när jag sen skrev. Nu kan jag tala till punkt, och folk lyssnar på vad jag har att säga. Fast jag skrev det.

Även på andra sätt har stamningen påverkat hans yrkesliv.

– Alla kan bli nervösa för möten och intervjuer, men jag tror att andra blir nervösa för innehållet. För mig har det varit mer ”hur ska jag kunna säga det”. Jag har inte varit orolig för att inte kunna ämnet, men tänkt ”om jag börjar jättestamma nu när jag ska träffa David Bowie, vad händer då?” Det har gjort att jag måste tänka igenom saker extra noga och det har gjort mig mer förberedd, tror jag.

Först på 90-talet tog han tag i stamningen på allvar, och gick hos en logoped i tio år.

– Logopeden sa att stamningen börjar redan i lyssningen. Men det gör också att jag blir en bättre lyssnare. Och att jag har sympati med alla som kämpar med språk och inte ser det som helt naturligt att uttrycka sig. Andra klagar på särskrivningar och på rappare som kommer från andra bakgrunder, men jag tycker att det är väldigt bra att människor uttrycker sig över huvud taget och gör det på sitt sätt.

Första LP:n han köpte för egna pengar var ”Waterloo” med Abba. Från han var tio år var musiken nummer ett och månadspengarna styrdes över från fotbolls- och hockeybilderna till skivaffären.

1978 tog intresset en ny vändning. Punkbanden Göteborg Sound och Bruset spelade på Arbis med lokala IQ55 som förband. En kille gick runt och sålde fanzinet Funtime och idén till Jörvars Gosskör var född. Jan Gradvall och Sven Dolling kompletterade varandra.

– Sven var mycket modigare. Han tog initiativen och ringde band och frågade om intervjuer. Medan jag fullföljde och skrev.

Vad var grejen med just punken?

– Man gillade ju rockmusik för att det var snabbt och hårt. Men punken hade en annan estetik som man kunde anamma själv. Det var gör-det-själv-andan som var så viktig. Och Linköping har alltid varit en stark punkstad.

Jan Gradvall gick ekonomisk linje på S:t Lars, och att bli rockjournalist var en dröm för abstrakt för att ta på allvar. Men när Mats Olsson, vars popsida i Expressen varje lördag var religion, nämnde Jörvars Gosskör i sin spalt tändes ett ljus. De fick kontakt, Jan fick skriva en recension i veckan och när han sedan fick sin egen popsida flyttade han till Stockholm på vinst och förlust. Han fick ett vikariat på Expressen, och sedan det gick ut efter 11 månader har han varit frilans med ständiga jobb. Skribent på klassiska tidningen Pop. Stadig medarbetare i Expressen, Dagens Nyheter, Café och de senare åren i Dagens Industri. Redaktör för tv-programmen ”Sen kväll med Luuk” och ”Studio Pop” och för flera böcker – antologier och artikelsamlingar.

Allt har gått som på räls. Med ett undantag. ”Nyponbuskar ...” är en bok sprungen ur Jan Gradvalls största nederlag i karriären. För några år sedan fick han förtroendet att skriva den officiella boken om Sveriges största rockband, Kent. Han hade gjort 5-6 stora reportage om bandet och hade redan mycket material. Men ville inte skriva den klassiska rockbandsbiografin.

– Jag ville göra en bok om hur det är att komma från en mellanstor, mellansvensk stad. Bandet och förlaget var helt med på det. Jag fick till och med igenom att det inte skulle vara en enda bild på Kent med, vilket ju är kommersiellt självmord. Det skulle vara en svartvit bild över Eskilstuna på omslaget.

I tre år höll han på med boken. Eller höll inte på, snarare.

– Den journalistik jag kan går ut på att jag intervjuar folk, gör research, skjuter upp allt till sista sekund och sen skriver jag det. En ganska katastrofal metod om man ska skriva böcker. Det krävs nåt helt annat, och jag tror inte att jag kan det.

Han skrev tre hela kapitel av fjorton planerade innan han tog beslutet att lägga ner projektet.

– Det var jättepinsamt att berätta för förlaget. Och bandet, inte minst.

Själva grundpremissen – att skildra hur det är att komma från en trygg, mellansvensk, anonym stad och ta sig någonstans – har han alltså försökt att få in i ”Nyponbuskar ...” Där finns första kapitlet ur Kent-boken med: berättelsen om gitarristen Sami Sirviös uppväxt i Torshälla utanför Eskilstuna, och de långa bilresorna till Finland där han låg på svarta sopsäckar i skuffen och analyserade bilstereons finska David Bowie-covers.

– Det var det kapitel jag blev nöjd med. De andra var sådär. Det ironiska är att om boken hade kommit ut hade folk säkert tyckt att den var okej och sen hade ingen pratat om den. Nu pratar jag om den hur mycket som helst.

Du brukar hävda att det största med artister som Kent och Zlatan är inte att de blivit så stora utan att de lyckas hålla sig stora år efter år. Detsamma gäller ju för dig. Vilket är ditt trick?

– Folk tror att man lever på gamla meriter, men det är alltid den senaste texten som avgör, särskilt som frilans. Det finns en oro att inte ha jobb längre och en vilja att tävla med sig själv. Och jag är rädd om entusiasmen. Jag försöker ha kvar fanzine-entusiasmen. Jag får kritik för att jag är naiv ibland, men jag står för det. Det är mitt angreppssätt.

Du är inte den stora nostalgikern.

– Väldigt många fastnar i det de gillade när de var 15-25. Men om man ska skriva om musik är det viktigt att tro att den bästa musiken görs just nu eller kommer i morgon. Ibland ser man att rockjournalistiken fastnar i Dylan, Morrissey eller Depeche Mode, och det försöker jag undvika.

Du håller dig ständigt viktig och kreddig – är det trots eller på grund av din folklighet?

– Många, särskilt rockjournalister, tycker nog att jag är superfolklig, men ur ett folkligt perspektiv ses jag nog som udda och kreddig. Jag försöker att tänka mindre på det och mer på vad jag är nyfiken på.

Men du var väl mer ängslig i början?

– Absolut. Särskilt som jag inte hade något att falla tillbaka på.

Du har pratat om att det bästa man kan göra nu för att sticka ut är att börja droppa mainstreamartister ...?

– Förr fanns det en massa udda saker som ingen skrev om, som behövdes lyftas fram. Nu är det nästan tvärtom. Det är jättemånga som skriver om alternativa saker medan mainstreamfåran lämnas helt öppen. Jag läser aldrig några bra reportage om Rihanna, Beyonce eller Lorde och då blir jag nyfiken om det finns bra historier att berätta där. Mycket av alternativmusiken blir bara genremusik, medan jag tycker att Max Martin och Rihanna gör bättre musik än många kreddiga artister gör. Men jag inser att jag nu är känd som den som intervjuade Swedish House Mafia. Inklusive hos Zlatan. Det var det han var imponerad av, att jag kände dem.

Hela tiden exklusiv tillgång till svåråtkomliga personer som Abba, Kent och Zlatan ... Hur är det med prestationsångesten?

– En sak med prestationsångest är att det är bra med nya deadlines. Man kan inte fundera på det. If you want something done, give it to at busy person. Och om jag är med Swedish House Mafia i tre dygn kan man tycka att det är ballt, men det betyder ingenting om inte texten blir bra. Och texten är inte ball att skriva. Det är bara jobbigt och kaffe och ont i magen.

Fotnot: Liknelsen med Ingvar Oldsberg är Jan Gradvalls egen, tagen från en intervju med de djupt stilmedvetna musikbröderna Klas och Jocke Åhlund.