– Tillvaron är outtömlig, det är fantastiskt, det tar aldrig slut, säger han och håller upp dörren till sin ateljé på Östermalm.
Med “Sånger från andra våningen”, “Du levande” och nu ”En duva satt på en gren och funderade över tillvaron” har Roy Andersson kammat hem priser (som Venedigfestivalens Guldlejon för bästa film) och knutit upp allt fler finansiärer. Vilket är nödvändigt, Anderssons filmer kostar cirka 40 miljoner kronor att producera.
– Mycket talar för att vi snart har pengar till ett nytt projekt. Jag ser det som fjärde filmen i trilogin, skrockar han.
Pratar om "Turist"
Han slår sig ned vid vad som måste vara norra Europas mest belamrade skrivbord, där kvitton trängs med räkningar, skisser, böcker, dvd-fodral, almanackor, post-it-lappar, pennor, paddor och gudvetallt. Kreativt kaos? Nej, knappast, Roy Andersson är perfektionist.
Själv kommer jag direkt från en pressvisning av “Duvan”. Roy Andersson förhör sig om det var mycket folk i salongen. Han skiner upp när jag berättar att media slöt upp mangrant denna förmiddag och att Ruben Östlunds film ”Turist” drog betydligt färre, när den pressvisades i slutet på sommaren.
– Ruben och jag är både vänner och konkurrenter. Men är det så smart att springa och gapa efter Guldbaggar flera månader före galan, frågar han med tydlig adress till regissören till “Turist”.
Roy Anderssons filmer liknar inga andras. Sättet att berätta en historia med hjälp av individer, men utan direkta huvudroller, springer ur hans beundran av målare som ukrainaren Ilja Repin och holländaren Pieter Bruegel den äldre.
– Just för att de visar att kollektivet alltid består av en massa individer. Bra konstnärer har alltid tagit ställning för människan som varelse.
Gillar Goya
Bra konstnärer har också förmågan att kommunicera både med sin samtid och med dem som kommer efter. I “Du levande” blinkar Roy Andersson till Pablo Picasso och hans berömda silhuettbild av Don Quijote och väpnaren Sancho Panza.
Leker du med konsthistorien även i “Duvan”?
– Javisst. Just nu är jag närmast besatt av Francesco Goya. Och ännu mer Goya blir det nästa gång. Det ska bli kul att släppa in den helt upp- och nedvända världen. Jag älskar verkligen hans serie med grafiska blad han kallar för “caprichos”, det vill säga infall, säger han, tar en liten klunk rödvin och utbrister:
– Ja, herregud vad bra dom är dessa blad! Det är Goyas protest mot kriget. Han vill skaka om människorna, få grymheterna att upphöra. Vad ska vi annars ha konsten till?
Lilla vackra Anna
Roy Andersson pratar gärna om sin filmkonst, men ännu hellre brer han ut sig om den konst, musik och litteratur som har format honom. Som Cervantes. Picasso. Helan och Halvan. Samuel Beckett. Shakespeares komedier och Stanley Kubricks filmer. Och så vidare. Min roll i samtalet blir att återföra det till nya “Duvan”. Och att ställa frågor om det som skiljer hans filmer från alla andras. Som till exempel… musiken.
Vad har en 30-talsvisa av Edvard Persson att göra i Roy Andersson-land? Vad står minimusikalen på Halta Lottas krog för? Och varför får visan “Lilla Vackra Anna” en av aktörerna att brista ut i gråt?
Roy Andersson skrattar godmodigt:
– Musiken uttrycker det alla längtar efter: gemenskap och värme. Det är trevligt att vistas på krogen med sina vänner. Att Jonathan i filmen drabbas av en kris när han lyssnar på “Lilla vackra Anna” är kanske trivialt. Min åsikt är att man via det triviala kan komma åt stora djup.
Vitsminkade ansikten
Fler kända Anderssonska grepp återkommer nu i trilogins sista del. Till exempel det grådaskiga ljuset, ”nådaljuset” som han kallar det, de bleksiktiga färgerna: olivgrönt, beigt, grått. Lite som om vi befinner oss i ett fruset DDR mitt under kalla kriget...
– Bleksiktigt? Ja, du har rätt, jag har fastnat i det bleksiktiga. Det går inte längre för mig att göra scener om inte skådespelarna är vitsminkade. Det blir för dåligt, för nära realismen, jag har ju flytt undan den till förmån för naturalismen. Jag vill att bilderna ska berätta, inte lita på det som vi i dag kallar storytelling.
– Sättet att berätta kom jag på redan 1985 under arbetet med en kampanjfilm för Socialdemokraterna. Det var en jävla tur för annars hade jag nog slutat filma.
Han erkänner att han är ett riktigt kontrollfreak. Rekordet är 118 tagningar för en reklamfilm för ketchup.
– Men jag är inte värst, jag har läst att Chaplin gjorde 234 på en snubbelscen i ”Guldfeber”.
Hugo Rask
Roy Andersson är en man full av åsikter. Inte minst politiska. Men om sina eventuella likheter med den fiktive Hugo Rask, från Lena Anderssons Augustprisvinnare “Egenmäktigt förfarande”, har han inget nytt att säga.
– Jag har aldrig sagt ”jag är Hugo Rask” men det är många som har läst boken och tycker sig se likheter mellan Hugo Rask och mig. Jag vill inte läsa boken just nu därför att jag har så mycket annat att fokusera på.
– Men det är trist att skvallret tar över, inte minst för att Lena Andersson är en väldigt bra och skarp författare, tillägger han.
Svart humor
Att hans filmer delar upp publiken i två läger, de som verkligen garvar sig genom dem och de som mer tar fasta på tragiken, har han sen länge vant sig vid. Själv älskar han svart humor. Men räds för den skull inte allvaret.
– Livet är precis så, sorgligt och komiskt på en och samma gång. “Sorrow is fun”, som Beckett uttryckte saken. Och dödsångesten ligger och gnager i oss. Vi vet att det inte blir något lyckligt slut, vare sig vi ligger där knall och fall eller tynar bort långliggande på ett sjukhus. När man är ung skjuter man den där tanken framför sig, men det fungerar inte när man är 71.
Vi reser oss. Göteborgs-Postens reporter väntar i dörren på sina 45 minuter. Roy beställer kaffe. Jag klämmer in en sista fråga.
Om du sammanfattar. Vilken är din främsta drivkraft?
– Ytterst är det nog social aggression. Jag blir sårad av att se all mänsklig utsatthet. Det är de kränkta och förödmjukade som kommer till tals i mina filmer, helt vanliga, men lite tilltufsade människor.