– Men vad som slutligen platsar på konserten vet jag först på premiären, säger artisten.
Jag är tidig, bänkar mig i Cadierbaren på Grand Hotel, ordnar mina papper. Utomhus är kallt och pinigt, här inne ombonat och gosigt. Utsikten är svårslagen: Gamla stan, Slottet och Riddarfjärden. Stockholm!
Vid bordet intill äter Pehr Gyllenhammar lunch medan han med hög röst undervisar en affärskollega. Men det är inte om förre Volvochefen detta handlar.
Utlevande själ
För att vara ärlig; Tommy Körberg är den artist jag hört live allra mest genom decennierna. En i högsta grad utlevande själ, som gör bort sig titt som tätt, men som (nästan) alltid landar på fötterna. En ojämförlig sångare, men också en underhållande och folklig estradör.
Det är 15 år sen jag sist intervjuade honom, i Västervik på min första festival som reporter. Intervjun gick sådär, jag kunde inte riktigt hantera sångarens arrogans mot artistkollegor och folk inom massmedia.
Nu är jag bättre påläst. För ett år sen kom Tommy Körbergs memoarer ”Sjung tills du stupar”, en väldigt underhållande läsning, bakom scenen-minnen från en artist som verkligen har haft sina ”ups and downs”. Fylligare researchmaterial lär vara svårt att hitta.
Minus 14 kilo
Så står han där framför mig, exakt på minuten, direktkommen från gymmet. Han fyller 66 i sommar men ger ett oförskämt fräscht intryck. Lagom solbränd, smalare än på många år (att han tappat 14 kilo på gymmet trumpetar han ut för alla lunchgäster som vill höra).
Han skojar med personalen och läser högt från barmenyn: ”Risotto med manchego, rostad paprikaemulsion och iberiskt sidfläsk. Det tar jag!”
– Och en stor flaska Ramlösa, lägger han till.
Tommy Körberg må vara folkpensionär, men har inga planer på att trappa ned. Den här våren ger han ett 40-tal konserter, och planerar just nu för två nya cd-skivor, dels en annorlunda julskiva och så en med texter av Kristina Lugn. Men först turné.
Hur lägger du upp vårens konserter?
– Det är som alltid: överraskning och igenkänning i en salig blandning. I mellansnacket tar jag upp sånt som berör mig just nu och försöker hitta låtar som förstärker det jag vill ha sagt.
Du gillar att improvisera?
– Ja, jag har gått i den bästa av skolor, nämligen Hasse & Tages. De visste allt som är värt att veta om improvisation och delade gärna med sig.
Nu lämnar Pehr Gyllenhammar och hans sällskap Cadierbaren. PG och Tommy ger inget intryck av att vara bekanta, men kändisarna hejar ändå artigt på varandra. En illustration till den klassresa Körberg gjort, från fosterhemmet i Odensala norr om Stockholm till att bli en av landets bäst betalda – och uppskattade – artister.
– Javisst har jag gjort en klassresa, i först hand ekonomiskt. Men inte i sinnet, jag är inte en sådan som försöker byta namn till något ”finare”. Jag hade gärna läst på universitet, helst retorik som intresserar mig mycket.
– Visste du att min tolkning av Astrid Lindgrens visa ”Fattig bonddräng” används i undervisningen i retorik på Stockholms universitet? De lyssnar på hur jag pauserar, betonar och tolkar, det kan även en talare har nytta av, menar de. En tröst för en man med mitt bildningskomplex, säger Tommy och gör plats på bordet för lunchtallriken.
Risottoportionen är oväntat liten och Tommy muttrar över det, hungrig som han är efter gym-passet med sin personlige tränare.
Vad är nytt i konserten?
– Vi kommer att spela ”Fellinis vals” av Nino Rota. Skön musik, som förmedlar samma vibbar som en gammal Kenny Wheeler- platta (kanadensisk jazztrumpetare). Jag vill gärna få med något av Joni Mitchell som är en hjärtefavorit, särskilt albumet hon gjorde med Charlie Mingus på 70-talet.
I Linköping kommer han att lira med ett fyrmannaband. Skickliga musiker, som fixar det mesta men…
– … det är inte självklart att alla låtar passar för en så pass liten sättning, ibland saknar man en vibrafon eller nåt. Men vi kommer att spela Bob Dylans ”Things have changed”. Den har vi fått rätt stuk på, säger Tommy.
Det hör till ovanligheterna att han plockar upp Dylan på repertoaren.
– Hans texter är inte alltid så jävla bra som alla säger. Och han sjunger som en kratta.
Själv älskar jag Dylan. Får jag komma med ett förslag?
– Javisst.
Har du hört ”Every grain of sand”? En mäktig Dylansång som borde passa dig.
Tommy, ständigt på jakt efter bra låtar, antecknar.
– Har Mikael Wiehe översatt den? Jag har lite kontakt med honom.
Ja, det tror jag. Apropå låtar, visste du att Morrissey (brittisk popikon, en gång ledare för The Smiths) håller din ”Judy min vän” som en av pophistoriens höjdpunkter?
– Ja, men jag trodde att det var ett gigantiskt ”piss-take” när jag fick reda på det, men så läste jag biografin. Väldigt besynnerlig grej, men kul förstås.
Nu rullas ”stora kakvagnen” fram till vårt bord. Tommy förhör sig om ingredienserna.
– Den där bruna, vad är det i den?
– Mörk chokladmousse med körsbärslikör, upplyser servitören.
– Nä!
Efter viss tvekan bestämmer sig Tommy för ”veckans bakelse”, en nougatcheesecake.
Jag ber honom blicka bakåt.
– Vad jag minns av 70-talet? Det var som en stor fest. En musikfest. Tempot var rasande, hur fan hann jag med allting; tv, radio, revyer, band som Solar Plexus och Made in Sweden, plattor och hej och hå. Men det var ett kul årtionde, utan erfarenheterna jag gjorde då hade jag inte varit så musikaliskt bevandrad. Man experimenterade, man vågade, man var mycket mindre narcissistisk än i dag,
Hur var ditt 80-tal?
– Äh, jag satt mest i fängelse och sen sjöng jag musikal i London, flinar han.
En lätt överdrift. Visserligen greps han 1981 av polisen för kokaininnehav och dömdes till tre månaders fängelse och blev en följetong i kvällspressen. Men som artist gick han framåt; sjöng Jacques Brel på Göta Lejon, gav 100-tals konserter med pianisten Stefan Nilsson, medverkade på ANC-galan i Göteborg 1985. Samt började jobba ihop med Benny Andersson & Björn Ulvaeus.
Det sägs att ”Anthem” ur ”Chess” komponerades direkt för dig. Kommer du ihåg första gången du sjöng den?
– Ja, det glömmer jag aldrig. Benny bjöd in mig till sin ateljé vid Norrmalmstorg. ”Här är texten på en ny låt, men det finns inga noter”, sa han. Han spelade före och jag sjöng. Efter den utdragna sluttonen tittade han på mig länge, länge. Till sist log han och sa: ”Okej”. Han visste inte att jag sjöng på det sättet också.
På det sättet? Kan du förklara?
– Att det finns en längtan och idé i rösten, som Nils Ferlin skulle ha sagt. Man måste veta varför man sjunger. Det kan finnas många olika anledningar, men jag vet min. Jag sjunger sånger som brinner. Sånger med en känsla av liv och död.
Björn & Benny behövde ingen lång betänketid, några dagar efter ”uppsjungningen” fick Tommy erbjudandet att spela schackmästaren Anatolij Sergievskij, vars stora stund i musikalen är just ”Anthem”.
– Jag försökte spela cool och säga, tja, varför inte. Inte låtsas om att det var en en-gång-i-livet-chans. Men inom mig jublade hela jag.
– Smakar det bra? Önskas något mer? Servitrisen är tillbaka.
– Nej, nej, då går jag bara upp i vikt, svarar Tommy.
Din biografi kunde haft under-titeln: ”Nej, jag ångrar ingenting” efter Edith Piafs paradnummer. Finns det inget du själv kunde gjort bättre?
– Jo, det är klart. Jag kunde varit en mycket bättre förälder och har länge haft dåligt samvete för det. Jag försöker ta igen lite nu och göra grejer tillsammans med mina vuxna söner. Lillflickan hemma är fem år, hon håller ett alldeles för högt tempo för att jag ska hänga med, men det är fantastiskt att få ett barn vid min ålder. Och att få skämma bort henne, jag kan bara inte låta bli.
Du är känd för att vara hetlevrad. En elaking som riktar sarkasmer mot kollegerna. Men det går allt längre mellan varven. Har du blivit mildare med åren?
– Nej, jag och Kjelle Bergqvist , som är en av mina bästa vänner, är i princip lika kritiska som någonsin mot företeelser i branschen och i samhället. Men vi för det kanske inte till torgs i dag på samma sätt. Mycket av det där beror på hur jag själv blir bemött. Är man respektlös mot mig kan jag bli bråkig.
Tillbaka till musiken. Sen i början på 2000-talet är Tommy tillsammans med Helen Sjöholm ”refrängsångare” i BAO (Benny Anderssons Orkester).
Vad är det hos BAO som träffar hjärtat hos svenska folket?
– Olika slags musikalisk begåvning plus att vi spelar för att folk ska dansa och sjunga, i den ordningen.
Hur är orkestern rent musikaliskt?
Tystnad råder i hela tolv (12) sekunder, en ocean av tid under en intervju, innan svaret kommer. Till slut klämmer han fram:
– Äh, det är bra, det är riktigt bra. Fast inte allt förstås, man måste nog vara lite dum i huvudet om man gillar precis allt vi spelar.
Kan man någonsin vänja sig vid att få låtar direktlevererade från Björn och Benny?
– Nej, men Benny skriver nästan bara för tjejer, högt häruppe, säger han och viftar med händerna ovanför huvudet. Jag får nöja mig med låtar om skilsmässa (”Fait accompli”) eller döden (”Jag hör”). Vad fick jag mer? ”Knalle Jul”! Men den har förstås Evert Taube skrivit.
Tommy reser sig och skakar hand, två timmars audiens är över.
– Tiderna förändras. Om någon på 70-talet hade sagt till mig att du kommer att sluta som dansbandssångare då hade jag väl klappat till honom. Men i dag är jag stolt medlem av BAO.