I den svenska 1900-talskonsten finns det två kvinnliga konstnärer, som mer än alla andra kämpade för kvinnans ställning i samhället och för en värld, som skulle präglas av fred. Det är Siri Derkert och Vera Nilsson.
Nu uppmärksammas Derkert genom en stor retrospektiv utställning på Moderna museet i Stockholm. Samtidigt har det utkommit en bok/katalog av imponerande omfattning med texter av bland andra utställningens curator Annika Öhrner.
Siri Derkert och Vera Nilsson var två märkliga profiler i en mansdominerad konstnärsvärld och deras feministiska hållning gjorde att de först på sin ålders höst blev riktigt erkända.
Jag hade tillfälle att möta dem båda och det gjorde man med stor respekt, därför att de hade sin bestämda mening om konst och kultur. Jag hängde vid ett tillfälle en utställning med kvinnliga konstnärer, då Vera Nilsson uppmanade mig att sluta. Män kan inte hänga kvinnors konst. De förstår inte deras innersta väsen och sedan kommenderade hon en av konstnärinnorna att hänga utställningen. Därmed basta! Men sedan kom hon och skänkte några av sina bästa målningar till museet i fråga.
Båda var ensamstående mödrar, som försörjde och uppfostrade sina barn, vilka också utgjorde viktiga motiv i deras konst. Siri Derkert drog sig fram genom att göra modeteckningar men levde ofta i stor knapphet.
Från 1943 börjar hon på den Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad och detta blir för henne en kreativ islossning, och hon blir alltmer förankrad i kvinnorörelsen och i fredsrörelsen. När hon senare gör sitt största monumentalverk på tunnelbanestationen Östermalmstorg, så omsätter hon dessa studier i bilder ristade i betongen. Det blir Fogelstadgruppen, Elin Wägner, ordet fred på många språk, antika kvinnliga förgrundsgestalter och författare som Virginia Woolf och Simone de Beauvoir som fyller den långa väggen och fortfarande trumpetar ut sitt budskap om fred. Hon står där 75 år gammal iförd hjälm och skyddsglasögon och deltog i det tunga och dammiga blästringsarbetet och skapade sitt livs mästerverk.
Men ännu märkligare är kanske hennes tidiga kubistiska målningar. Hon kommer till Paris 1913 och möter det nya kubistiska måleriet, men först under 1914 gör hon små kubistiska italienska landskap och fortsätter efter krigets utbrott med sitt kubistiska måleri hemma i Sverige.
Men dessa målningar uppmärksammades litet av samtiden och det är först i samband med utställningen på Moderna museet, som bilden av Siri Derkert som kubistisk pionjär träder fram. Hennes livssituation som ensamförsörjande förälder gav inte mycket plats för ett avantgardiskt måleri utan hon fick ägna sig åt modeteckning för att försörja sig.
Det blir sålunda först på 1960-talet, med en ny politisk tidsanda, som hennes konstnärskap slår ut i full blom med stora monumentalverk och expressivt måleri, med vilket hon tar plats bland de verkligt stora svenska modernistiska konstnärerna.
Det är en stark upplevelse att se hur hennes konst är fylld av socialt patos och ett fantastiskt rikt konstspråk.
Utställningen på Moderna museet är en betydande konsthändelse och den genomarbetade boken ger nya perspektiv på hennes konst.
GUNNAR LINDQVIST
Linköpingsbo, tidigare länsmuseichef i både Jönköping och Linköping, författare till en rad böcker och frilansmedarbetare i Corren.