Nobelpristagaren Tomas Tranströmer överöstes av applåder som varade i minut efter minut på Svenska akademiens "annorlunda Nobelföreläsning" på onsdagskvällen (7/12).
Börssalen vid Stortorget i Gamla stan var förstås fullspikad på den traditionella Nobelföreläsningen. Det är då litteraturpristagaren enligt sedan håller ett längre tal. Men i år blev det annorlunda, eftersom Tranströmer förlorade det mesta av sin talförmåga i en stroke 1990.
Istället hade akademien skapat ett hyllningsprogram till pristagaren, med diktläsning och musik. Inte ens han själv visste vad det skulle innehålla.
Det var en sorlande, pirrig stämning medan alla satte sig, finförfattare och vanliga, snabba biljettköpare (biljetterna tar slut direkt) om vartannat, akademiledamöter och förlagsfolk, Tomas fru Monica och andra familjemedlemmar.
Sist kom Peter Englund invandrande och sköt Tranströmer framför sig i rullstolen. Salen tvärtyst, full av leenden. Vi hade ombetts att inte applådera förrän allra sist.
- Du har gjort vår värld mycket rikare och mycket mycket större, sa Peter Englund.
Pristagaren själv satt lugnt i mörk kostym och det grå håret som vanligt lite skönt bångstyrigt.
Poeten och amatörmusikern såg ut att särskilt uppskatta musikstyckena med bl a Gustaf Sjökvists kammarkör (och som Ronald Pöntinen spelade Liszt, känsligare går inte att smeka en klaviatur!) men även uppläsningarna med skådespelarna Krister Henriksson och Kristina Adolphson.
För mig kom den stora höjdpunkten då Krister Henriksson läste prosadikten "Funchal", den med den underbara raden "Varje tugga säger oss att oceanen vill oss väl, ett nynnande från djupen".
I mitten kommer det här stycket:
"Och nu händer det: skärvorna flyter samman, mosaiken blir till. Den väntar på oss. Den strålar från väggen i hotellrummet, en design våldsam och öm, kanske ett ansikte, vi hinner inte uppfatta allt när vi drar av oss kläderna."
Och då händer det: Tomas sträcker ut sin friska, vänstra hand och tar tag i Monicas, hon ler, de ser i djupaste värme mot varandra, han 80, hon 71. De träffades för över 50 år sedan.
Efteråt nickar Tomas åt Krister Henriksson och ger honom en mycket gillande blick.
Sist kommer applåderna, förlösande, och blommorna och alla reser sig och omringar mannen i rullstolen med uppskattning.
ÅSA CHRISTOFFERSSON