Arnold Östman (en gång på Vadstena-Akademien) är en sökande dirigent, som här inspirerat sångare och musiker till en helt ny tolkning av Mozarts opera; hur musiken ger de unga kraft att genomskåda vuxenvärldens korrupta intrigspel.
Den talade dialogen, där sångarna ges tillfälle utveckla rollernas egenhet och särdrag, har strukits. De gestaltar här sagans Prinsessa, Prins, onda Drottning, finurliga tjänare och - vilket är nytt - Sarastro som tyrannisk Trollkarl.
Koreografen Per Arthur Segerström gestaltar sagans säregna mångtydighet, där tolkningen överlåts åt publiken, elegant, precist. Ingenting förklaras. Vi ser vad som händer och hör vad de säger. Det är allt. Det frilägger vad många regissörer i sin ambition att fylla scenen med liv, tappar bort. Sångens gestaltande innebörd.
Det är en drabbande aktuell saga och den framförs i en sagolikt vacker scenografi belyst av levande ljus. Och varenda sångare sjunger så vackert och så i samklang att den onda sagan med sitt lyckliga slut gör mig lycklig.