Vad får man om man tar Sir Arthur Conan Doyle, Sveriges första kvinnliga läkare Karolina Widerström, kvinnosakskvinnan Annie Besant och uppfinnaren Nikola Tesla? Jo, en anakronistisk soppa med haltande logisk stringens, mycket ordvitsar samt starka skämt som handlar om myten Jack the Ripper. Det är i fall resultatet som Linköpings studentspex får av den kombinationen. Det är rätt tydligt att spexets manusgrupp har lagt mer fokus på ordvitsar och rim än på att få till en hållbar historia. Resultatet är ett måhända roligt men enerverande vacklande försök till förväxlingskomedi.

När det gäller spex så finns det starka traditioner och det är en särskild genre. Frågan jag vill ställa är om traditioner och genreregler förlåter vad som helst. I tidigare spex har vi åtminstone kunnat urskilja en hållbar historia. Den här är så långsökt att inte ens Sherlock Holmes hade kunnat lösa den. Det ska sägas att det är underhållande, men när skratten klingat ut hyser jag en känsla av besvikelse. Blir det inte bättre än så här?

Skådespeleriet är på många håll stolpigt, improvisationerna trista och sånginsatserna inte helt imponerande. Premiärnerverna är tydliga och kommer förhoppningsvis att lägga sig med tiden, men historien kommer antagligen inte bli bättre. Vill du bli underhållen rekommenderar jag att gå och se de sista föreställningarna. För den som vill ha en hållbar historia föreslår jag att läsa "En studie i rött" (den första romanen om Sherlock Holmes som spexets titel syftar på).