När vi kommer in i salen är skådespelarna på plats framför scenen. De börjar med att hälsa oss välkomna. Men inte till Sagateatern i Linköping, utan till Laramie; Wyoming, Katrineholm; Sörmland samt Göteborg; Västra Götaland. De tre städer där föreställningens handling ska komma att utspela sig.

I fokus står Matthew Shepard, Johan Pettersson och Josef Ben Modour, tre unga män vars enda gemensamma nämnare är att de var homosexuella och blev dödade på grund av det. Alla tre dödas brutalt och hänsynslöst, deras banemän skyller det endast på deras sexuella läggning.

No tears for queers är baserad på Johan Hiltons dokumentärroman, överförd till pjäs blir resultatet så där.

Artikelbild

I teorin har den alla förutsättningar för att lyckas. Tre bra grundhistorier, ett starkt budskap, en bra dramaturgi med scener som går in i varandra och trovärdiga skådespelare som fångar publiken hela vägen. Problemet tror jag ligger i regin. För att understryka allvaret väljer regissören att ta till det stora artilleriet, precis allt är överdrivet.

Mattias Bruuns manus är starkt, han har verkligen lyckats fånga Hiltons starka berättelse. Men det är som att man velat krama ut det sista möjliga ur berättelsen. Det blir nästan för tydligt på sina ställen, som om allvaret pjäsen berättar inte räckte till. Istället för att låta det hela sjunka in i publiken kör skådespelarna slut på publiken, historien och sig själva. här hade de gott kunnat stanna upp, låtit publiken fundera. Istället slänger sig skådespelarna på golvet, i en så kallad böghög, varför förklaras inte. Överdrifterna förtar pjäsens goda intentioner, vilket är synd.