Det är nåt som är fel när jag som publik kollar på klockan och frågar mig själv Har det verkligen bara gått en kvart? Med bra teater så brukar frågan vara Har det verkligen gått två timmar? Graävskopan handlar om Rune, som äger 49 procent av en grävskopa. Rune dyker upp på en bar och berättar sin historia för bartender. I väntan på kvinnan som aldrig kommer och med allt mer alkohol innanför västen så berättar Runes sin historia om den lilla människan, och allt som händer honom. Det är året på avbytarbänken i IFK Göteborg, det kraschade äktenskapet, den dumma chefen, samhällets åldersfixering och politikernas lögner.

Det som berättas borde egentligen vara medryckande men jag sitter mest och funderar på om det är regissören eller manuset som skapat en sådan oerhört störande karaktär. Problemet, eller ska jag säga problemen, är hur historien berättas. Monologen framförs som en dialog med en person som inte svarar mot, det är ingen bra form av monolog. Rune framstår mer som en förvirrad direktör än en man som kör grävskopa. Jag har svårt att tro att nån som kör grävskopa skulle ha Runes stil eller vokabulär. Sägas bör är att Dan Nerenius är väldigt trovärdigt. Hur irriterande Rune än är så spelar inte Nerenius Rune, han är Rune.

En del av problemet ligger nog i manuset. Manuset hade tjänat på att kortas ner. Den första halvtimmen är nästan olidligt tråkig men ju närmare slutet vi kommer så lyfter det lite och sista kvarten så griper det tag ordentligt. Verkligen i senaste laget. Till sist, titeln syftar på att Rune gräver sin egen grav, på flera plan. Jag skulle säga att pjäsen gräver sin egen grav, för den bra historia som finns i botten försvinner i all dålig dramaturgi.