Sara Lindh är född ett år efter Carola Häggkvist och det följer henne genom hela livet. Hon jämför konstant sig själv med Carola och ser henne lyckas medan Sara ständigt misslyckas.

Sara är den lilla blyga flickan, hårt präglad av sin kristna uppväxt som även hon vill synas samtidigt som hon brottas med att vara dygdig och snäll.

Det finns egentligen två teman i "Carola och jag", dels uppgörelsen med Carola som får Sara att söka sig till artistyrket. Dels uppgörelsen med Gud, och hur hennes tro förändras med tiden för att hon till slut bestämmer sig för att göra slut - med Gud.

Det resulterar i en väldigt rolig och medryckande föreställning där allting vävs ihop till en historia som både är underhållande och stundtals sorglig.

Sara fångar publiken från början till slut och gör publiken till en del av föreställningen, det finns egentligen inte så mycket att klaga på. Möjligtvis att jag kanske skulle vilja ha lite mer uppgörelse.

Det blir väldigt mycket fokus på Saras relation till Gud och Carola men väldigt lite att hon faktiskt gör upp med dem.

Att Sara är påverkad av sin uppväxt i den hårt kristna norrländska byn är tydligt, men det är inte förrän i slutet av föreställningen som Sara kritiserar Gud för första gången - och då blir uppgörelsen nästan överdramatiskt stark. Dessförinnan kritiserar hon mest sig själv utifrån att hon inte är så dygdig som hon borde, vilket gör att Gud inte hör hennes böner.

EMIL ÅKERÖ