Berättelsen om Kung Oidipus är gammal - men i Holgerspexets version är den, som sig bör, helt annorlunda.

Oidipus är helt plötsligt bror till Akilles och denne försöker få bort sin bror genom att få honom att uppfylla den klassiska profetian, att Oidipus ska mörda sin far och bli förälskad i sin mor. Kung Laios, pappa till Oidipus, har abdikerat och utkämpar en paranoid fight mot Sfinxen - en amazon tydligt inspirerad av Zena krigarprinsessan men rätt främmande från mytologins sfinx. Dessutom stryker psykoanalytikern Sigvard Fröjd runt i krokarna och analyserar karaktärernas beteenden - främst utifrån hur det som kan kopplas till sex.

I Holgerspexets skrattspegel så fungerar den fullständiga anakronistiska berättelsen, just för att den blir så pass absurd. Istället för billiga poänger och förlöjligande av historiska personer så har man här byggt en historia på en form av respekt, utan att den för den delen stryka medhårs.

Artikelbild

Manuset är genomarbetat och det som verkligen glädjer mig är hur Holgerspexet hanterar improvisationer och omstarter, och går man i slutet av spelperioden så kommer dessa antagligen sitta ännu bättre. Förhoppningsvis har de då lagt sig av med den tendens till överspel och teatralt tal som präglade premiären, här borde regissören försöka tona ner spelet. Det blir lite väl svajigt emellanåt och spelet borde tightas till för att bli bättre. Överlag är det en stark produktion med hög kvalité och en potential till att bli ännu bättre.

EMIL ÅKERÖ