"Par i trubbel" utspelar sig i en villa i Tallboda som får nattligt besök av tvillingarna Jonny och Ronny, spelade av den alltid briljerande Niclas Angerborn. Inbrottet går dock inte som det var tänkt då sonen (Pontus Helander) till husets ägare dyker upp tillsammans med sin älskarinna (Maria Olofsson). Men som vanligt är de inte de enda som dyker upp och det hela resulterar i ett klassiskt fars-scenario. Det slängs i dörrarna redan i inledningsminuten; skämten är under bältet, av lokal karaktär, försök till samhällssatir eller en kombination av dessa tre. Generellt sett är skämten under bältet bättre, försöken till samhällssatir hade jag kunnat vara utan.

Det hade inte heller skadat att jobba mer med regin, samspelet är inte alltid på topp vilket blir plågsamt tydligt ibland när de logiska luckorna i handlingen tränger igenom då ensemblen tappar fokus. Dessutom är tempot lite för långsamt i starten, men det lyfter och i slutet av första akten skrattar jag så ögonen tåras och det håller sig ända in i slutet.

Mest spännande är att man satsat på ett eget manus, som överlag håller en hög kvalitet men som även har utvecklingsmöjligheter. Slutscenen blir till exempel en i det närmaste modern Deus ex machina - som av en övernaturlig kraft löser sig alla problem och karaktärerna skuttar glatt av scenen. Det abrupta slutet lämnar en del övrigt att önska och publiken får finna sig snuvade på twist-konfekten.

Artikelbild

Maria Olofsson, Niclas Angerborn och Pontus Helander i ”Par i trubbel” på Sagateatern. Foto: Mikael Svensson

Handlingen är egentligen inte så mycket att hurra för, vi har sett dessa otrohetskomedier förut och Angerborn tillför inget nytt till genren utan fastnar i gamla, bekväma, publikfriande hjulspår. Om man nu vill satsa på förnyelse, vilket är välkommet, så borde ett första steg vara att finna andra former av förvecklingar att utgå ifrån. Här har Angerborn en utmaning framför sig, att hitta nya innovativa ämnen och få med sig farsen - en genre som verkar ha fastnat i en svunnen tid - in i 2000-talet.