av Ingmar Bergman
Regi: Åsa Melldahl. Scenografi: Lars Östbergh. Kostym: Annsofi Nyberg. I rollerna: Gunilla Röör, Kirsti Stubø, Christer Fant, Rakel Wärmländer.
Klarascenen
Vem kan det här angå? Är det inte att bekräfta alla en teaterhatares fördomar om att det alltid handlar om relationer inom bildad medelklass och högljudda sammandrabbningar i pretentiöst djupsinne?
Varför över huvud taget översätta Ingmar Bergman-filmer till teaterscenen?
Ansatt av plötsligt missmod infann jag mig till premiären av ”Höstsonaten”. Inte blev det bättre när jag såg scenbilden: ett lagom smakfullt vardagsrum med soffan i mitten – det borgerliga själslivets biktstol. Det enda spännande: bergslandskapet (en målning) – utanför det stora fönsterpartiet i fonden.
Men… Åsa Melldahl är ju en bra regissör, och Gunilla Röör som filmens Charlotte kan väl inte vara fel?
Nej, slut nu på redovisningen av mina personliga premisser inför vad som ska bli en recension!
Ingmar Bergmans film gjordes 1978 med musiken – Chopin, Bach, Händel – som en viktig ingrediens. Och med rollen som Charlotte, internationellt efterfrågad konsertpianist, reserverad för Ingrid Bergman.
Charlottes besök hos dottern Eva och hennes man Viktor i den norska prästgården får sin kulmen då det är dags för de ofrånkomliga sanningar som Ingmar Bergman var så infernaliskt skicklig på att skala fram.
Under andra akten måste jag medge att ”Höstsonaten” ändå är ett mor och dotter-drama som inte bara griper utan träffar något på botten av de flesta av oss.
Hos Gunilla Röörs Charlotte betonas både divigheten och kluvenheten på ett helt annat sätt än i Ingrid Bergmans tolkning. (Jag har nyligen sett filmen på dvd, så en teateruppsättning får finna sig i vissa jämförelser.)
Röör får åskådaren att inte bara uppröras över Charlottes hänsynslösa egocentricitet och falskhet utan finna den så absurd att skratt spetsas med ironi.
Kirsti Stubø gör sin pojkaktiga Eva fri från sentimentalitet, i motsats till den Chopin-tolkning modern kritiserar henne för. Beslutsamt och närmast kyligt erövrar hon äntligen orden som förstummat förhållandet mellan henne och modern. Men når de varandra?
Två starka personligheter, ändå så sköra. En mild och diskret mansroll – Christer Fant penslar Viktors leende med ett drag av smärta. Och så Helena (Rakel Wärmländer) som Eva hämtat hem från mentalsjukhuset och som här görs till osynlig lyssnare i ett par scener.
Åsa Melldahl avstår från en uppdaterad tolkning av Bergmans drama. Uppsättningen saknar kammarspelets intimitet, och att alldeles för mycket av texten faktiskt blir ohörbar är knappast förklaringen till att man frågar sig om något verkligen förändras för de här människorna sådana de framställs.