Komedifars på gränslandet till buskis handlar om att blanda dialektala och lytespåverkade karaktärer, snurra till en okomplicerad historia ordentligt, finna inspiration i svensk landsbygd och kläder från överskottslager. Och om att locka till skratt förstås.
I denna genre är Vallarna från Falkenberg något av rockstjärnor. "Pang på pensionatet" sattes upp på Frilufts- teatern i Falkenberg sommaren 2011 och följs nu upp med en turné.
Fyller två gånger omPå lördagen fyller uppsättningen Crusellhallen två gånger om. När de mer kända aktörerna gör entré utbryter jubel på ett sätt som känns mer popstjärna äntrar estraden än skådespelarditon. Men det är så svensk komedifars ser ut 2012.
"Pang på pensionatet" beskrivs som en buskis- deckare, men om du förväntar dig smarta drag och Hercule Poirot-analyser, då bör du nog tänka om. Visst finns misstänkliggörandet och försöket till analys där, men finns mordet? Betoningen bör i stället ligga på buskis, där alla dess förväntade beståndsdelar mixats samman. Förutom den enkla historien som förvirras till, är överraskningsmomenten få, dialogen förutsägbar, och många av skämten uppbyggda kring repetitionens kraft över orden och handlingen.
Påkostat och färre vitsarFör den som är insatt i stilen, känns "Pang på pensionatet" mer påkostad i scenografi och något mindre 1 001 roliga historier än tidigare uppsättningar. För den som gillar genren, är uppsättningen ingen besvikelse. Och för den som undrar hur det gick, säger jag bara: ta karaktärerna ovan, lägg till några misstänkta mord. Blanda. Rör om. Rör till det. Och tänk att upplösningen knappast är huvudsaken i en fars.