Den kom till användning även i Sverige, i slutet av 1600-talet, bland annat i Torsåker i Gästrikland, där 71 människor, en övervägande majoritet kvinnor, halshöggs och brändes på bål, på häpnadsväckande idiotiska grunder anklagade för svartkonst och Blåkullafärder.
Stommen i ”Häxor – När drevet går” är dessa obegripliga händelser, som faktiskt skedde i vårt land för bara 225 år sedan.
Pjäsens inledning är en koreograferad ritual bland svarta arkivskåp. Sedan växer det hela till en aningen spretig historielektion, om allt från skapelseberättelsen i Gamla Testamentet till den katolska kyrkans makt och vidare bland krigsgalna herrar och kungar i den svenska historien. Alltså en bredsida mot de manliga maktstrukturerna genom århundradena i allmänhet – och med paralleller till dagens drev och häxjakt.
De fyra skådespelarna gjorde på Vadstenascenen i går kväll sin andra föreställning efter premiären, det första stoppet på turnén. Det blev en både visuellt och spelmässigt stark föreställning, svår att värja sig mot – och det är ju inte heller meningen.
Den enda invändning man kan ha är att pjäsen gapar över lite för mycket. Jag hade önskat att den otroliga historien om häxprocesserna i Torsåker år 1675 inte skymts så mycket bakom hänvisningar till dagens drev och häxjakt, iscensatta av nutidens nättroll bland andra. Det sistnämnda hade räckt till ännu en pjäs.
Den avrättade Kerstin i Ulfsäter i 1700-talets Torsåker borde ha fått mera plats på scen.
Nästa turnéstopp i Östergötland: ”Häxjakt – när drevet går” spelas på Sagateatern i Linköping den 27 februari. Därefter på Mjölby Kulturscen den 2 mars.