”Alla säger att Jeppe super, men ingen frågar varför.” Det är en av teaterhistoriens mera välkända repliker. Komedin skrevs redan 1722 men bygger i sin tur på en berättelse från 1600-talet. Nu kan vi få uppleva 2016 års gestaltning på Löfstad slott med samma lysande ensemble som förra sommaren spelade Molières ”Hustruskolan”. Och liksom i fjol har Claës Weinar den tunga och bärande huvudrollen som han ror i land med otrolig virtuositet.
Pjäsens formella iscensättning på är föredömligt enkel och rik på samma gång. Texten och skådespelarkonsten står i centrum. Scenografi, dräkter och teknik är reducerad till precis vad som behövs. Tack och lov i ganska tidstypisk tappning. Dessutom spelar de flesta ett otal olika dubbelroller med snabba byten av rekvisita, ofta direkt på scen, som ett slags extra teater i sig
Allt detta ställer stora krav skådespelarnas flexibla förmåga att gå ut och in i olika roller. Och de gör det med all tänkbar stil- och tonsäkerhet både när det gäller röster, gestik och kroppsspråk. Som publik upplever vi den fysiska och mänskliga närheten. Kort sagt det som är den levande teaterkonstens innersta själ – på ljusårs avstånd från dagens möjliga specialeffekter och digitala excesser. Men det är fyndigt roligt att man stoppat in anakronistisk musik från vår egen tid.
Själva historien och moraliteten kan man ju ha synpunkter på. Att Jeppe super kan man ju förstå. Han får stryk av hustrun, som till råga på allt är otrogen med klockarn. Och arbetet som fattig bonde är ingen lisa. Liksom försupne Svensson i Delblancs ”Hedebyborna” skulle han kunna sucka: ”Slit och släp, ingenting annat”. Att Jeppe blir en riktig tyrann så fort han kommer i en tillfällig maktposition är väl mer att jämföra med dagens diktatorer i Afrika som tidigare var revolutionärer. Skomakare bliv vid din läst, tycks Holberg vill säga, långt innan Jante fick kropp av Sandemose.
Men all bra konst ska ju väcka lusten till reflektioner och motstånd. Teatersjåaren Molière var ju vassare, roligare och fräckare än akademikern Holberg. Sarring och hans ensemble gör ändå bästa tänkbara arbete med Holbergs manus i Per-Erik Wahlunds översättning från 1966. Många äldre ordformer och formuleringar har fått vara kvar, vilket är en fördel. Skulle man önska sig något är det möjligen att en och annan av Jeppes långa monologer i första akten kunde ha kortats ner lite. Föreställningen tappar här lite tempo. Men i övrigt är det mesta raskt och drivet iscensatt.
Under två timmar inklusive paus får vi avnjuta ett stycke teaterhistoria och lättsam underhållning av enastående skickliga skådespelare.