Turné Riksteatern
Skådespelare: Lo Kauppi
Manus: Kawa Zolfagary
Regi och scenografi: Figge Norling
Lo Kauppi i manskostym spelar ensam rollen som den vite kränkte mannen.
Ett enkelt men effektivt grepp i Brechts anda för att få oss som publik att tänka och uppleva både distanserat och engagerat.
Ett glapp uppstår bland många andra glapp under den timslånga föreställningen.
Och den fulltaliga publiken är totalt närvarande, sekundsnabbt.
Det måste vara fantastiskt roligt att komma till Linköping och Sagateatern under sådana omständigheter.
Vi minns ju Lo Kauppi på Saga redan som ”Bergsprängardottern som exploderade” (2004) och ”Bergsprängardöttrar” (2010).
I den nya pjäsen har hon aktivt medverkat i dramatiseringen med utgångspunkt av Kawa Zolfagarys facebook-grupp och bok.
Det handlar ju förstås om det som titeln anger: kvinnohat, rasism, näthat och allsköns perverterade själv- och världsbilder.
Den vite mannen ska hålla föredrag om jämställdhet på den halvfärdiga scenen där inget fungerar.
Lösa el-sladdar hänger, väggarna är inte målade, byggmaterial och hinder tornar upp sig överallt. Symboliskt för hur livet upplevs. Figge Norling som hantverkare på scen är ju ett lyckokast!!
Dråpliga, roliga, satiriska och helt absurda situationer och innebörder uppstår. Samtidigt som det är motbjudande att ta del av de helt autentiska och förvridna replikväxlarna på nätet. Frustrationerna svämmar över alla bräddar. Ofattbart att så mycket ilska och vanvett finns.
Det verkar ju som om varenda offentlig kvinna är utsatt för detta obegripliga näthat.
Himla tur att gestaltningen är fylld av så mycket humor och satir. Annars skulle det bli olidligt.
Synkronisering, timing, pausering och gestik i slowmotion är genomförd av en mycket erfaren Lo Kauppi.
Den minsta fördröjning, frysning eller medvetet misstag kan hon göra både tragisk och rolig på samma gång.
Vasst, bra manus, angeläget tidsaktuellt ämne, suveränt spel och med satiren som vapen skapar en het iscensättning.
Mot slutet av pjäsen börjar hela det propagandistiska maskineriet braka samman under kortslutningar, gnistregn och explosioner. Fundamentalismen säckar ihop av sina egna motsägelser – en stilla bön att bedja om i en galen värld.