Översättning: Per Olov Enquist. Regi och bearbetning: Stefan Larsson. Scenografi: Jens Sethzman. Kostym: Nina Sandström. I rollerna: Livia Millhagen, Jonas Malmsjö, Jacob Ericksson, Jan Malmsjö, Jon Karlsson, Emma Broomé.
Målarsalen, Dramaten i Stockholm.
Jämte Strindberg och Tjechov hör Ibsen till de mest spelade dramatikerna på svenska scener, vilket också märks i höstens repertoar i Stockholm. På Dramaten både ”Tre systrar” och ”Måsen”, och av Ibsen hans sällan spelade ”Rosmersholm”, medan Stockholms stadsteater har valt den samhällskritiska ”En folkefiende”.
Stefan Larsson har skalat bort alla tidsmarkeringar i sin bearbetning och regi av ”Rosmersholm”. Renodlat sin tolkning utan att riskera något av den fascinerande gåtfullhet som vilar över detta drama, av många ansett som ett av Ibsens främsta.
Liksom i dag står frihet mot hämmande fastlåshet, radikala politiska idéer mot konservatism, ideal mot verklighet.
Rebekka West (Livia Millhagen) kommer med frisinnade tankar till Rosmersholm. Genom hennes påverkan blir Johannes Rosmer (Jonas Malmsjö) en avfälling – från sin tro (han var präst), från sina förfäders och vänners konservativa värderingar.
Men ”Rosmersholm” är en sorgesång över avlagda ideal -- här utan patosets övertoner. Handlingen reder sig utan ideal, som Rosmers gamle lärare Brendel själv bittert erfarit.
Och Johannes Rosmer är sannerligen ingen handlingens man. Han drömmer om det sanna folkstyret och tror sig ha förmågan att göra människors sinnen fria. I verklighetens strider är han dömd till undergång.
Som psykologisk tragedi når pjäsen djupt under ytan. (Bekräftat av Freud som ofta åberopade sig på ”Rosmersholm”.) På känt Ibsen-vis nystas det förflutna upp med mörka hemligheter.
Johannes hustru Beate dränkte sig i forsen, ett självmord indirekt orsakat av väninnan Rebekka. Skrämd av Beates ”vilda passion” hoppas Johannes på ett ”andligt äktenskap” med Rebekka, och deras kärlekshistoria förblir oförlöst.
När Rebekka inser att det tidigare förhållandet med hennes förmodade adoptivfar var incestuöst rör sig dramat obevekligt mot kaos och upplösning.
Stefan Larssons uppsättning berör genom skönhet och gåtfullhet. Och genom skådespeleriet.
I Livia Millhagens intelligenta gestaltning framstår Rebekka med en frigjord kvinnas självklara självförtroende. Hon är en modernt sammansatt individ, med många viljor inom sig. Lika väl som en man kan hon drivas av ett maktbegär som med samma rätt kan ifrågasättas och fördömas.
Jonas Malmsjö låter skickligt antyda att Johannes Rosmers Jesusmilda uppenbarelse knappast bärs av äkta övertygelse. Mot honom står Jacob Erickssons iskallt intrigerande och agiterande rektor Kroll.
Brendel, med sitt stora oskrivna verk som livslögn, färgas av Jan Malmsjös starka scenpersonlighet.
”De vita hästarna” som det talas om i Ibsens text anser Stefan Larsson vara övertydlig symbolik. I stället materialiserar han och scenografen Jens Sethzman det symboliska. Trägolvet blir till väggar i första scenen. Under spelets gång fälls så den ena eller andra väggsektionen ner, slår häftigt och med stor precision.
Omöjligt att tolka som annat än hur det förflutna och skuldkänslorna drabbar, precis det som de vita hästarna representerade.