av Jonas Hassen Khemiri
Regi: Farnaz Arbabi. Scenografi: Jenny Kronberg. Kostym: Lena Lindgren. I rollerna: Thérèse Brunnander, Marall Nasiri, Hamadi Khemiri, Pablo Leiva Wenger, Christopher Wagelin, Bianca Kronlöf, Ardalan Esmaili.
Premiär 23 oktober
Jonas Hassen Khemiris ”≈ [ungefär lika med]”, om kapitalismen i samtiden, är en nyskriven pjäs som sticker ut på Dramatens höstrepertoar. Vår teaterrecensent Gun Zanton-Ericsson har sett den.
Alltsedan ”Invasion!”, 2006, har Khemiri haft stora framgångar som dramatiker på Stockholms stadsteater, i Göteborg och på Riksteatern. För hans Dramatendebut föreslogs temat Frankenstein.
Med egen bakgrund på Handelshögskolan associerade Khemiri pengar och finanssystem med det av människa skapade men sen okontrollerbara monstret.
Makt och maktlöshet, välmåga och utanförskap, hälsa och boende – allt mäts och förklaras ju i kronor och siffror. Livet blir en jakt på olika sorters kapital. Medan pengar blivit något abstrakt, digitalt har språket invaderats av ekonomiska begrepp i överförd bemärkelse.
Stoff för vad som kanske kunde ha blivit en mörk och svidande pjäs, men Khemiri ligger inte åt det svartvita hållet. (Med reservation för min matematiska okunskap:) Han bemödar sig om underhållningskoefficienten – underhållningsvärde i förhållande till vad publiken investerat i upplevelse, dvs biljettpris plus övriga omkostnader.
Farnaz Arbabi som nu regisserar sin tredje Khemiripjäs, är hans kongeniala uttolkare. Och ensemblen levererar skådespeleri av en sort som man inte brukar få se på Dramaten. Oerhört rappt och skruvat, med snabba identitetsbyten (22 roller, sju skådespelare) och ofta ett yvigt komiskt kroppsspråk.
Kristyrig scenografi i grönt och vitt kompletterar ironiskt, samt då och då rosa rokokokostymer och ”guldkalvar” som bärs in på scenen.
Fragmenterad handling med några fasta roller. Här finns Andrej (Pablo Leiva Wenger), arbetslös fast han investerat i en kvällskurs i ekonomi och marknadsföring. Hemlöse Peter (Christopher Wagelin) med sin pappersmugg, misstroget bemött med de välkända argument som tas till när det egna välbefinnandet hotas.
Av samma skäl uteblev reaktionen när pausprataren (Ardalan Esmaili) med vattenhink och sedelprassel utsätter Peter för en sorts omvänd utpressning. "Sluta!" vill/borde man ropa; ingen gjorde det vid premiären.
Martina (Marall Nasiri) som flytt rika föräldrar och åmig karriärcoach (Thérèse Brunnander) tycker det är coolt att vissa vågar ställa sig utanför. Hon drömde ett tag om ekologisk odling, men när hon tröttnar på att sälja trisslotter i tobaksaffär ger hon efter för lyxdrömmarna och den där andra inre rösten (Bianca Kronlöf) som säger ”unna dej!”
Pjästiteln kan tydas som en formel för samhällets ojämlikhet. Bland annat exemplifierat i en absurd sjukhusscen där Freja (Brunnander) som fått sparken försöker byta identitet med sin efterträdare på jobbet.
Alla faller de till sist. Mest smärtsamt Mani (Hamadi Khemiri), doktorand i ekonomisk historia som vill krossa systemet inifrån.
Första akten går det att skratta sig igenom. Men när pjäsen sen ska mörkna saknas den riktiga svärtan, något som inte stannar vid konstateranden utan verkligen utmanar tanke och känsla.