Gemensamt för alla dessa är att de inte följer L Frank Baums 14 böcker om Oz slaviskt. När man gör sin egen tolkning av ett känt verk krävs dock fingertoppskänsla och motiverade val, vilket är något Robert Dröses manus dessvärre saknar. Istället förpassas Dorothy till ett raveparty där Somewhere over the rainbow slaktas till en version där du knappt anar originalmelodin. Att förnya manus och lägga in moderna referenser är en sak, men det måste göras med respekt för originalet.

Dröse gör sig bättre som regissör, ensemblen har en jämn kvalité och varje unik förmåga tas till vara. Det är glädjande att se dialekt på scen i Birgitta Rydbergs skorrande skånska, Norrköpingsbördiga Robert Rydbergs östgötska fågelskrämma och Stina Erikssons uddevallamål i rollen som Dorothy. Här hade man kunnat löpa hela linan ut och faktiskt placerat Dorothy i Uddevalla, med tanke på friheterna i tolkningen.

Stina Eriksson briljerar som Dorothy i en klämkäck tolkning i linje med Pernilla Wahlgren, men med en talang för att agera, utan att käckheten blir ett hinder. Vad det gäller Birgitta Rydberg i rollen som den onda häxan Västan så märks det att hon är dotter till Eva Rydberg. Dröse borde ha släppt bilden av ikonen Eva och låtit Birgitta vara Birgitta, istället tillåts hon inte finna sitt eget uttryck och blir en sämre karbonkopia av sin mor.

Det viktigaste är dock att uppsättningen lyckas underhålla och engagera barnfamiljerna, dess huvudsakliga publik. Hade det bara funnits ett vettigt manus att arbeta med hade det varit en topprestation.

Emil Åkerö