Den här gången tar de sig an Shakespeares "Kung Lear", en pjäs om kungen som ska dela sitt rike mellan sina tre döttrar vilket leder till en infekterad strid präglad av illvilja, missförstånd och ren elakhet. "Kung Lear" är ett verk som allmänheten kanske inte har en relation till, och det verkar ensemblen inte heller riktigt ha - i första akten.

Första akten lyfter aldrig, den blir ett sammelsurium av överspel, publikfrieri och en desperation som påminner om det lilla barnets utrop "se på mig, se på mig". För oss i publiken som sett gruppen sedan deras första uppsättning av "Macbeth" 2005, blir det som att se en ensemble som inte anstränger sig till sin fulla potential.

Den commedia dell?arte-teknik som gruppen använder kräver fingertopps känsla för att inte bli banal och är inte man inte engagerad blir det lätt att man tappar känsligheten i utförandet. Det har inte 123 Schtunk råd med, för då kommer de snart inte längre att spela för fulla hus, vilket är synd då de är väldigt talangfulla när de väl anstränger sig (det var som vanligt fullsatt på Sagateatern).

Som tur är repar det sig till andra akten då ensemblen når nya höjder. Andra akten har allt det som den första saknar; balans, tajming och ett interaktivt samspel med publiken som ligger på den kvalitativa sidan hitom övertydlig barnteater.

Det är en fröjd att se hur 123 Schtunk går i mål med fanan i topp och gör ett vackert och värdigt avslut på Shakespeares tragedi.