Commedia dell’arte clownerna i 123 Schtunk var tillbaka i Linköping, med två föreställningar efter varandra. Dessvärre är den ena en rätt segdragen historia. När Lasse Beischer och Dick Karlsson ska berätta om Mozarts liv blir det en pajigt utdragen skrattfest utan någon egentlig svärta, eller dramaturgi. Även om tekniken bygger på improvisation och publikinteraktivitet så blir det för segdraget när det är det ena slapp-sticket efter det andra och väldigt lite riktning.

När de däremot ger Hemsöborna kvällen efter så briljerar gruppen på en sällan skådad nivå.

Den här kombinationen visar också deras svaga punkt. Det behövs en given dramaturgi, ett skrivet manus som fungerar som ram för impulsiva utfall mot publiken och improviserade sidospår. Därför är Mozart ett av deras mindre bra val, eftersom det inte finns något manus att förhålla sig till (förutom en svag referens till filmen Amadeus) och det hela blir lika tunt som läskpapper, vilket inte är fallet med Hemsöborna där romanen ligger till grund för en väldigt intressant och väl framförd tolkning. Tidigare har gruppen gjort mycket Shakespeare och det är tydligt att det behövs en klassisker i grunden för att de skall nå toppnivå.

När 123 Schtunk i "Hemsöborna" fångar både svärta och komik, och inte bara satsar på att locka till skratt så visar de var clownskåpet ska stå. De starkaste scenerna är mellan det äkta paret Josefine Andersson och Lasse Beischer i rollerna som Madam Flod och Carlsson, som känns hämtade från Scener ur ett äktenskap. Att dessutom göra "Hemsöborna" till bluesmusikal lyfter texten till nya höjder. Varför spelas inte Strindberg alltid så här?